Skuldbördan.

Ian Buruma

Kan en människa ärva skuld? Kan förfäders ogärningar skyllas på den nu levande människan? I hela mitt vuxna liv har jag betraktat arvssynden som en av de mer bisarra föreställningarna om livet. I såväl politiken som religionen tycks den ändå spela en stor roll. När Albaniens premiärminister Mehmet Shehu ”självmördades” på ett centralkommittémöte i Tirana på 1980-talet, visste hela hans familj, frun, sönerna och döttrarna, att det var ute med dem. En av hans söner studerade i Uppsala. Han kallades hem och visste naturligtvis vad som väntade. Den stalinistiska varianten av arvssynden tillämpades.

I Ian Burumas bok Skuldbördan. Hur Tyskland och Japan gjort upp med andra världskriget (Natur och Kultur, översättning av Emeli André) – diskuteras detta på ett sätt som gör två krigförande staters barn och barnbarn till "material" för en socialpolitisk studie. Det är gastkramande läsning.

Burumi går ju inte in i dessa frågeställningar för att anklaga en tysk född 1968 eller en japan född 1975 för att vara skyldiga till de stora krigsförbrytelserna. Vad han gör är att granska deras effekter på barnen och barnbarnen. Det han finner (i uppdaterade eller nyskrivna avsnitt i boken) är minst sagt fascinerande, inte minst i det tyska fallet, där defensiva och nödvändiga insatser i krigsplågade regioner eller nationer fördöms av en majoritet som använder ordet fred som om det vore en religiös ritual.

Hitlergenerationens massmord har fått dessa unga tyskar att missförstå till exempel de militära ingripandena i Bosnien och Kosovo. De jämför dem med Tysklands angreppskrig. Nå, Tyskland deltog ändå i det som med en lustig eufemism kallades "fredsframtvingande åtgärder" (och som väl i en annan epok hade kallats intervention). Landets regering hade förnuftslösningar att erbjuda.

Hemma i byn där jag bodde fram till 1996 fanns det en man som alltid varnade för ”den tyska revanschismen” och ”tyska militärer”. Han var övertygad om att ett enat Tyskland skulle gå till militärt angrepp och krossa oss alla. Jag argumenterade emot honom, men höll alltid i minnet att betydligt skarpare hjärnor, också i förbundsrepubliken drog samma slutsats.

Nej, jag tror inte på arvssynden. Nej, jag skulle aldrig komma på tanken att ställa en tysk född efter 1945 till svars för Hitlerregimens terror. Jag skulle för övrigt inte ställa någon enda tysk, oavsett födelseår, till svars utan att först fråga: vem är du, hur såg du på det som hände, vad drog du för slutsatser. Det anser jag vara ett minimum av anständighet.

Samma idé vägleder mig i umgänget med människor från andra krigs- och/eller ockupationsdrabbade länder, oavsett om de är kroater, serber, albaner, palestinier, israeler, sydafrikaner, fransmän, marockaner, österrikare, danskar, afghaner, portugiser, spanjorer, ukrainare, vitryssar eller något annat.

Krigen drar förbi. Människor slukas av propaganda och segerrus. Några ser igenom lögnerna redan när de uttalas (de är få, men viktiga att minnas). Några går i inre exil eller flyr slagfältet också fysiskt. Men att döma utan att ställa frågor är att själv bli offer för skuldkulturen.