Salman Rushdie, Satansverserna och islamismen. En tillbakablick med Fay Weldon

Fay Weldon: Säck och aska. England efter Rushdie, före Utopia (Stenströms, översättning av Margareta Eklöf)

Det är 23 år sedan den publicerades, Fay Weldons glödande ilskna skrift med anledning av fatwan mot Salman Rushdie och det sociala och politiska tillståndet i Storbritannien. Tro inte att den är inaktuell för det. Jag skulle snarare säga tvärtom. Det är mycket av det hon skriver som ter sig både aktuellare och mer akut idag när vi rimligen borde veta mer och bättre. Weldons ilska hindrar henne inte från att se ett bredare - och djupare - perspektiv än de flesta som idag diskuterar islamiseringen och den sociala nedmonteringen av Europa.

Fay Weldons manus hette ursprungligen Sackcloth and ashes men utkom med titeln Sacred Cows. Det är en titel som för en svensk ter sig alldeles mitt i prick, eftersom det finns ett antal politiska frågor som är så tabubelagda att de gott kunde kallas för heliga kor. Man rör dem inte. Man talar inte om dem. Och om och när man vidrör eller talar om dem får man genast en stämpel. Idag vet vi hur den stämpeln ser ut: “islamofob” står det ofta på den, men det kan också stå “främlingsfientlig” eller rentav “rasist”. Det blir därför en smula komiskt när man måste gå tillbaka till en 23 år gammal engelsk skrift för att höra motargumenten. Fay Weldon hade sådana, redan då.

När Satansverserna fick Whitbreadpriset var det Weldon som höll anförandet för Rushdie. Hon sa bland annat:

“Mr Rushdies verk och person är omgivna av motstridiga uppfattningar. Hans romaner väcker fientlighet och obehag likaväl som lidelsefullt försvar, som alla stora romaner gör (…) vitaliteten i denna storartade bok, själva dess ambitioner, dess arrogans, dess sätt att sopa ihop kontinenter och kulturer och vänta på kollisionen, att knyta samman det förgångna och nuet, rum och tid, myt och vad vi är förmätna nog att kalla verklighet, i en engelsk prosa som vi inte visste kunde vara så elastisk, så entusiasmerande, trotsar alla utom de mest räddhågade att inte tilldela den ett pris.”

Weldon säger om sina egna ord, att de visar “vad profetior är värda”. Kanske kunde man ana att det skulle blåsa upp till storm men inte att stormen skulle föra med sig en dödsdom från den medeltida iranska mullan till det brittiska litteraturen. Hon säger att Satansverserna finns “i hjärtat av den nya humanistiska civilisationen.” Och det är därför, just därför, som de “som tillhör den döende världen” måste slå tillbaka och skrika “Döda! Döda! Döda!”.

Islamismen betraktas av Weldon som den döende världen. Det finns många, också idag, som delar den uppfattningen. Jag gör det inte. Islamiseringen av västvärlden visar på något helt annat. Den visar på en islamisk väckelse och en levande jihad, det vill säga ett redan påbörjat krig mot västvärlden, demokratin och friheten.

 "En fatwa från ayatollan, dödspatruller som sänds ut efter en av våra egna. En stöt. Ögon öppnas plötsligt. Folk hajar till. Det här är allvarligt. Låt oss inte somna igen."

Weldon ställer också dödsdomen i ljuset av ett alltmer förfallet brittiskt, det gäller allt från skola till sjukhus och vad muslimerna i exil vill ställa emot det. Nog börjar man ana, skriver hon, att "Allah måhända inte är den ende sanne Guden, eller inte i den bemärkelse han har framställts, inte i den enda utantillärda verklighet som profeten Muhammed kom med på 600-talet." Men vad göra åt det då? Muslimerna uppfattar ju ingen spricka, känner inget tvivel. De kan läxan utantill och håller sig till den.

"Och tvivel gör ont, tron är det enda man har om man är troende i de otrognas skrämmande värld. Nu går vi och hämtar Rushdie. Döda, döda, döda!"

Och så avslutar hon kapitlet:

"Vi gäspar. Vi gör ingenting. Bara en roman."

Att läsa Fay Weldons skrift är att påminnas om vad som skedde då och vad som sker nu, att sidobelysa det och ställa två epoker intill varandra för att kunna se vad som verkligen är och vad som bara förefaller vara. Gäspar också vi - fortfarande?

Tack till Filippa.