Under söndagen hade jag besök av min näst äldsta dotter och hennes karl. Vi hade tre timmar av trevligt samtal och god mat. De kom direkt från en mässa på den skånska landsbygden där man kunde köpa allt från porslin till örhängen. De berättade att en tysk väckarklocka med Hitler-bild såldes för sextusen kronor, och de undrade om jag hade velat haft en sådan i mitt hem. Svaret gav sig själv. Men så kom jag att tänka på att jag har en del fasansfull minnessaker från 1970-talet och 1980-talet. Den första perioden besökte jag Albanien ett antal gånger och det jag hade med mig hem - förutom fantastiskt hantverk - var mest med Enver Hoxhas eller Stalins bild. Frimärket ovan - som släpptes till hundraårsjubileet av Stalins födelse - fäste jag på en bit papp för att det inte skulle försvinna. Jag förvarar det lämpligt nog som bokmärke i standardverket Kommunismens svarta bok. Från 1980-talet är det framför allt Kaddafi-diktaturens minnesprylar jag har. Men det mesta är kastat, bortglömt och förlorat. Jag hade ett vackert bokverk om landet som jag var dum nog att dumpa. Men varje frimärke av Kaddafi tappade jag bort på livsvägen. Endast ett uppläggningsfat med ökenmotiv har jag kvar, vid sidan av hantverk i trä.
Varje despot vill se sitt eget ansikte överallt. Det gällde Hitler och Mussolini, det gällde Lenin och Stalin, men det gäller idag också islams despoter. Ismerna har detta gemensamt: personkulten, det övervakande ansiktets ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.