Exilberättelser
kan likna varandra, men de är alltid unika. De är unika på samma sätt
som varje människa är unik. När vietnamfödda Kim Thúy döper sin exilroman till ru
kanske hon gör det för att ordet har två betydelser, på franska betyder
det ”bäck” och i överförd betydelse ”flöde (av tårar, blod eller
pengar)” och på vietnamesiska ”vaggvisa” eller ”att vagga”. Kvinnan,
född under Tet-offensiven, låter sig möjligen vaggas till något slags ro
i exilen, sedan hennes liv på flykt varit ett flöde av tårar.
Tet-offensiven,
en av Vietnamkrigets mest kända, ägde rum under stora delar av 1968.
Tio år senare, vid tio års ålder lämnade Kim landet med sin familj. Hon
var en av de båtflyktingar som inte alltid togs emot med öppna armar i
väst. Numera är hon gift och lever med make och barn i Montreal. Ru är
hennes debutroman.
Stilen i romanen tilltalar mig
mycket. Den är fragmentarisk. Varje fragment är ungefär en sida långt.
Återblickar. Dofter. Smaker. Röster. Som bilder vilka lägger det
förflutna som en hinna ovanpå nuet. Hennes språk är på samma sätt en
blandning av det vackra och det sakliga. Minnena är ibland påtagligt
fyllda av äckel, maskar som kryper i leran, fukten, insekterna, den
illasmakande maten, flyktingar som försvinner ut i havet igen.
Återblickarna
på ”det befriade Vietnam” är också viktiga som påminnelser om hur
friheten kan se ut i ett land som alldeles nyligen gått från mångårigt
krig till fred. Kim Thúy säger att hennes krig började med freden. Hon
skildrar partiapparatens och militärens ockupation av familjens hus. Här
konfronteras den lantliga Vietnam med storstadens överklass. Smuts
möter polerat porslin och silver. Analfabetpojkar som legat i djungeln
som soldater trevar sig fram i en miljö de inte förstår. Allt bländar
och förför. Det gör också de snabbt förbiilande bilderna av
prostitutionen: att sälja sin kropp för en bättre framtid. De
soldatgravida kvinnorna som föder barn som aldrig accepteras, vare sig i
Vietnam eller USA.
Kim Thúys roman är en påminnelse om
att det i varje krig finns minst två offer: de angripna och angriparna.
Liksom Vietnams folk behöver generationer för återhämtning gör de unga
amerikanska soldaterna och deras familjer det. De långa, blodiga krigen
leder inte fram till något, utan snarare bakåt, till ruta ett. När jag
läser hennes berättelse tänker jag på Afghanistan, Irak, Syrien. Vi vet
redan nu hur de krigen kommer att sluta, men ingen tar de orden i sin
mun. Läs ru. Den berättar med poetisk skärpa om detta.
Tack för tipset, har helt missat denna bok. Bodde i Vietnam (Bai Bang) så detta blir en läsupplevelse. Ställer det i bokkön.
SvaraRadera