Erri de Luca: Montedidio (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Viveca Melander)

Erri de Luca är ett nytt namn för mig. Italiensk författare, född 1950 i Neapel. Fabriksarbetare (bland annat på Fiats fabrik i Turin), aktivist i Lotta Continua, självlärd språkmänniska med bland annat hebreiska och jiddish på meritlistan, har utgivit ett tjugotal böcker, och Montedidio är den första som utges på svenska. När bokens berättande pojke är tretton sätter fadern honom i arbete i snickarverkstaden. Mäster Errico påstår att ”dagen är en munsbit” och upprepar gärna sitt mantra. Fadern själv är stuveriarbetare och analfabet. Det är 1950-tal i det fattiga Montedidio-kvarteter i Neapel. Här talar man en säregen dialekt men skriver och läser på italienska. Och det är precis vad pojken gör, han skriver ner sina tankar om det som hänt under dagen.

Av fadern får pojken en bumerang i födelsedagspresent. Den ska komma att spela en viktig roll i berättelsen, både som konkret föremål och som symbol för en längtan ut och bort. I snickeriet har man don Rafaniello som inhysing, en skomakare med puckel på ryggen (och i den finns vingarna). Han lagar skor åt de fattiga men tar inte betalt.

Maria, också hon tretton ”men vuxnare än jag” säger pojken, finns på tvätterrassen. Hon är nyfiken på hans bumerang, han på hennes kropp. Maria lockar fram en styrka hos honom , en styrka som utvecklas till en fysisk relation dem emellan. Här blir romanen som mest sensuell, den skildrar deras kärleksmöten på takterrassen. Hennes bröst som han får känna i sin hand, hennes hand på hans levande pojkkön.

Det finns ett problem i hennes liv: hyresvärden som vill bli smekt av Maria för att skriva av skulderna. Han försöker köpa henne, men sedan hon mött pojken bestämmer hon sig för att det måste få ett slut, om så familjen ska få möblerna beslagstagna eller de blir vräkta från bostaden. Hennes kropp tillhör bara pojken, hennes bröst är hans nu. Av det smutsiga och påtvingade med hyresvärden har allt istället blivit vackert och oskuldsfullt med pojken:

”Ikväll ville jag röra vid en ren kropp, titta på ett ansikte som tittar tillbaka på mig, som respekterar mig. Nu är du min fästman…”

Man skulle kunna sammanfatta denna vackra och gripande roman så här: Den spirande kärleken i första tonåren bildar ram runt fattigdomen, nöden och drömmen hos en fattig skomakare om att kunna flyga till Jerusalem på egna vingar. Med beröringen av varandras kroppar lär de två unga människorna sig något om det kommande livet. Deras drömmar förenas med andra människors drömmar, tillsammans tycks de kunna lyfta från de fattiga omständigheter de är födda in i.