Civilisationsförgiftningen

Sin text om Vilhelm Ekelund i Motljus inleder Carl-Göran Ekerwald med att återge en tidningsuppgift från 1921, om att Ekelund led av en "inre felaktighet". Det är en stämpel som man väl numera kan bära med viss stolthet. Är det "rätt ställt" har man förvandlats till konsument och karriärmaskin. Men Ekerwald är snabb att påpeka att denna "inre felaktighet" gjort att Ekelund "kraftfullare än någon före honom i den svenska litteraturen (Thorild och Strindberg medräknade) hävdar natur och instinkt gentemot av stat och samhälle dikterade tänkesätt."

Ekelund ville inte annat än tillhöra underklassen, fri från social ställning. All ställning, menade han, innnebär nämligen förställning. Och, säger Ekerwald, "för de i välfärdskarriären etablerade är uppriktigheten en 'evig olämplighet.'"

Hur länge behöver en människa leva i ett kollektiv för att förstå att han eller hon i sin ensamhet, lidande av en "inre felaktighet", istället är fri att gå? Misstanken kan spira tidigt. När jag i vredesmod lämnade min sista arbetsplats, Bühler & Miag i Malmö där jag var kontorsvaktmästare, bestämde jag mig för att aldrig mer ta en anställning. Oavsett svårigheterna ville jag leva i frihet. Att i den meningen vara underklass stämde så väl överens med mina tidiga barndomsår och den bakgrund jag hade, i familjen, i de sociala sammanhangen. Någon förställning ville jag inte ägna mig åt. Jag var knappt 24 år när jag fattade det beslutet. Jag började frilansa och vid 26 års ålder läste jag in gymnasiekompetensen. De andra i klassen på Komvux gick vidare den akademiska vägen, jag började frilansa och försörjde oss som familj ganska snart på min penna. Det ena gav det andra, och så höll jag på fram till för tre år sedan. Nu är jag i alla avseenden en missanpassad människa, asocial i både tankar och beteende. När jag läser Carl-Göran Ekerwalds författarskap gör jag det för att lära mig något om ensamvargarna i kulturen. Eller som han skriver själv i Ekelundtexten:

"Han hade ett mycket väl utvecklat sinne för vad som passade sig - inte i förhållande till omgivningen, samhället, tidsandan eller publiken, utan i förhållande till den egna smaken. Eftersom denna smak förbjöd honom anpassning och kryperi måste han söka sig en egen existensform. Därmed blev han utstött. Den som tar glädjen på allvar - dvs. kämpar och lider för att följa 'sin naturs plan' - kan vara säker på att bli utstött av alla som 'vet precis hur man ska vara och hur man ska tänka'. Han sade rent ut att 'naturens plan' eller det mänskligt uppriktiga, det gick på kontrakurs mot 'hela vårt härliga framåtskridande... hela civilisationsförgiftningen.'"

Således konsekvent:

"Jag söker det som frigör mig, flyr det som förslafvar mig."