Carl Rudbeck: Islam och liberalismen (Timbro)

Carl Rudbeck, journalist med mera, har i många år skrivit om både sådant som kretsar kring eller som direkt rör religionen islam i tidnings- och tidskriftsartiklar. Han har också skrivit mycket om islamismen, det vi kallar politisk islam, och allt vad den innebär av vardagliga konflikter och terrorism, såväl i islams egna länder och då särskilt i Pakistan och Afghanistan som i Europa och USA. Jag har egentligen aldrig blivit riktigt klok på var Rudbeck står när det gäller islam som religion och politik. Hans nya bok läser jag därför med mycket stort intresse. Men den gör mig ställvis också konfunderad eftersom de olika ståndpunkter man kan inta alla tycks sväva över hans text. Essän Islam och liberalismen sägs syfta till att ”hyfsa en debatt” och möjligen bidra till att ”sätta frågetecken i kanten på den skrämselpropaganda” han tycker förekommer. Jag är dock inte så säker på att det han betecknar som skrämselpropaganda alltid ens är propaganda. Med de senaste trettio årens utveckling måste vi utgå ifrån att människor är rädda för islam.

Rädslan dämpas inte heller av den stora inflyttningen av muslimer till våra länder, här i Sverige tänker jag konkret på den stora somaliska inflyttningen, liksom tidvis också omfattande människoströmmar från Irak och Palestina, och nu senast från Syrien. Förekomsten av islam i svensk vardag orsakar mycket oro och rädsla, inte minst förstärkt av varje nytt moskébygge och den mediala kampanj som säger att all kritik mot islam ska betecknas som ”islamofobi” och ”främlingsfientlighet”.

Dessvärre hakar Carl Rudbeck i hög grad på denna vilja att stävja en opinion och förse den med giftstämpel. Och samtidigt som han varnar för slentrianmässiga anklagelser om ”islamofobi” mot minsta kritik, säger han att kritiken – ”den islamofoba diskursen” – ingår i en nästan tusenårig tradition. Därmed påstår han de facto att våra dagars islamkritik står på en diffus kristen grund och ansluter till korstågen och den kristna kyrkans krig mot islam. Det är ett fåfängt försök att lura in opinionen i en fålla den aldrig ens tänkt sig höra hemma i. Opinionen vi ser varje dag stammar då mer ifrån ett sekulariserat samhälles alldeles förnuftiga förväntan om att stat och religion är två helt olika storheter och en självklar känsla av att ingen, vare sig i Europa eller USA, vill låta sig styras av en medeltida hederskodex i ett modernt samhälle.

När Rudbeck diskuterar olika muslimska teologer blir det svårt att se hur hans tanke ser ut. Han förmår visserligen visa att Tariq Ramadan är en europeisk muslim som talar med kluven tunga, men han drar inga slutsatser av det. Finns det skäl tro att Ramadan gör så därför att han är en svårt begåvad ättling till Muslimska brödraskapets grundare Hasan al-Bana, och att han vet att den stora muslimska befolkningen i Europa inte rakt på sak kan redovisa alla sina framtidsdrömmar utan att de måste gå försiktigt fram och gärna tala med européer på européers vis och med muslimska bröder på islamiskt vis? Rudbeck skriver:

”Det är lätt att mobilisera islamkritiska röster när islam representeras av Abu Hamza al-Masri och Abu Qatada men det blir betydligt svårare när Tariq Ramadan gör det. Men han har många kritiker som menar att under hans demokratiska fernissa döljs en mer hårdför islamist”.

Jag frågar mig därför om det inte är just predikanter som Ramadan som måste granskas, debatteras och kritiseras? Att bara lyfta fram de till det yttre mest extrema bidrar inte till en djupgående islamkritik. I just detta sammanhang blir jag djupt oenig med Rudbeck när han säger att kritiken ”måste som sagt, komma inifrån islam. När icke-muslimer formulerar den kan den lätt avfärdas som resultat av bristande förståelse eller till och med som ett utslag av islamofobi”. Det kunde inte vara mer fel, eftersom varje religiös rörelse i människans historia dels reformerats inifrån, men förändrats också som ett resultat av omgivningens kritik.

Varför skulle det vara annorlunda med islam? I vårt eget land bestod den stora vågen av kristendomskritik av röster både från kristna och ateistiska miljöer. När vi talar om kristen anti-semitism så är det naturligtvis inte ett problem som judar ska behöva anstränga sig att kritisera, det är också och i lika hög grad en angelägenhet för hela det sekulariserade samhället. Samma sak måste gälla muslimskt judehat. Ska vi vänta på Tariq Ramadan för att få exponera och kritisera det, eller får vi lov att agera självständigt och nu? Rudbecks resonemang är bitvis av sådan karaktär att man själv måste argumentera emot dem för att framställningen ska te sig meningsfull.

Rudbeck går noggrant igenom såväl islam som liberalismen, men det är svårt att se att de två någonstans skulle mötas. Tvärtom visar hans text att islam, i samma utsträckning som andra religioner, vill vara sanningen med stort S, och därmed omöjlig att förena med en liberal samhällssyn. Han redovisar såväl pessimistiska som optimistiska framtidsscenarier. Reformering av islam tycks inte nära förestående och den lever i en civilisatorisk stagnation, vilket Rudbeck menar ha många orsaker. De orsakerna går jag inte in på här, utan nöjer mig med att säga att den stora fördelen med den här lilla boken är att den sätter igång en tankeprocess hos läsaren. Så sker inte minst när författaren vill övertyga mig om att islam kommer att leva i en form av sämja med de sekulära i Europa. Det kommer att ske, avslutar han sin bok med att säga, när muslimerna argumenterat för sin sak.

”Framtiden är inte skriven utan vi får skriva den själva och då helst tillsammans.” Jag har mycket svårt att se att ett sådant ”tillsammans” är möjligt ens inom en ganska avlägsen framtid. Alltför mycket talar för att det blir tvärtom.