Per Bergström och Oskar Ekström (red.): Fria ord på flykt (Rámus)

Systemet med fristadsförfattare är etablerat i Sverige och Rámus förlag har nu samlat sju av de författare som bott här i exil. Förutom medverkan med egna texter i boken samtalar de med sju svenska kollegor. De medverkande författarna är Svetlana Aleksijevitj (Belarus), Parvin Ardalan (Iran), Faraj Bayrakdar (Syrien), Li Jianhong (Kina), Taslima Nasrin (Bangladesh), Anisur Rahman (Bangladesh) och Zurab Rtelishvili (Georgien). De samtalar med Jesper Bengtsson, Ingrid Elam, Henrik C. Enbohm, Pär Hansson, Ulrika Knutsson, Ola Larsmo och Jenny Tunedal.

Det finns många aspekter på bokens rika innehåll som man kan lyfta fram. Men det som överskuggar annat är förstås de enskilda författarnas berättelser om hemlandet och situationen för alla som vill använda just ”fria ord” i sin gärning. Det handlar om människor som fått betala ett högt pris för sitt skapande, och det handlar om människor som inte ens släpps tillbaka in i hemlandet efter en fristadsvistelse i Sverige. En sådan är kinesiska Li Jianhong som berättar om hur myndigheterna trakasserat hela hennes familj och hindrat henne att komma hem. Hennes situation är en helt annan än den vi får se genomlyst av årets Nobelpristagare Mo Yan. Han är upplyft och hyllar censuren. Hon är en verksam intellektuell som straffas av censuren – och enpartistaten i stort – för att hon försöker skapa litteratur. Hennes egen text om moderns död är mycket gripande. Den avslutas i Sverige med att Li Jianhong besöker den kinesiska ambassaden i Stockholm för att få ett pass för hemresa till att delta i avskedet av modern. ”Än idag har de inte gett mig något svar”.

En annan fascinerande berättelse står iranska Parvin Ardalan för. Hon var fristadsförfattare i Malmö under 2010 och bor fortfarande där. Hennes första till svenska översatta bok, Har du sett en kvinna?, utkom i fjol. Parvin Ardalan skriver i sin egen text:

”Att skriva i exil innebär att begripa den nya givna identiteten. Skrivandet ter sig vara fönstret som öppnas mot en ny verklighet där man kallas för exiliranier av en del och problematisk utlänning av andra som vill osynliggöra och isolera dig… Och min penna dansande på pappret söker det sanna jaget bortom allt som jag här och nu kallas för. Författaren i landsflykt kan inte enbart vända sig till det förflutna, utan är tvungen att samtidigt betrakta nuet för att kunna dra slutsatser.”

Gång på gång under läsningen tänker jag på det faktum att jag själv lever och verkar under omständigheter som för dessa fristadsförfattare måste uppfattas som extremt gynnsamma. Ja, jag är privilegierad. Även om jag inte delar mitt lands offentlighetssyn och i ännu högre grad misstror den svenska självbilden så är jag fri att formulera en kritisk tanke. Jag är fri att använda mina ord.

Fria ord på flykt är en mycket angelägen bok som jag läst med tacksamhet och ödmjukhet. Jag vill avsluta med några ord av den syriske poeten Faraj Bayrakdar. Han säger så här till Jenny Tunedal:

”När jag kom till Europa och till Sverige började jag förstå innebörden av frihet. Jag fick uppleva den på riktigt och jag blev då sorgsen över att folk här inte tänkte på sin frihet (…) Varje dag måste jag erinra mig att frihet är något viktigt, jag kan inte hantera friheten som något vardagligt, den får inte bli så alldaglig och normal att jag glömmer bort att den finns.” 

Det är uppfordrande ord. Det finns skäl att försöka leva efter dem.

Herta Müller har skrivit ett mycket intressant förord. Det har också Ida Börjel gjort. Porträttbilder och andra foton i boken är tagna av Cato Lein.