Öland - en vinterresa

Vi åker söderut, genom Albrunna och Grönhögen. Vinden tilltar i styrka och när vi passerar Ottenby för att fortsätta mot östra sidan börjar snödrivorna krypa ut över vägbanan. Dagen tickar sig fram, minut för minut, medan vi förflyttar oss i ett tempo som ingen kunnat förutse när en gång jorden bröts fram här för första gången. Bilen äter asfalt. För varje tugga den tar förflyttar vi oss upp, först genom Sandby, förbi Gräsgård och så småningom är vi framme i Stenåsa. Vi stiger ur bilen, från Östersjön kastar sig de kraftiga vindarna emot oss, sliter bildörrarna ur våra händer. Vi hukar och knäpper om oss, drar ner mössorna och tar på extra vantar när vi vandrar in i det vi tror ska möta oss som en naturbokhandel. Allt är förstås stängt. Det vi annars är vana att möta här ligger i vinterdvala. Vi återvänder till vår kupa av blålackerad plåt. Bilen skyddar oss mot himmel och hav, mot kyla och snö. Vi sätter oss i våra säten på nytt, motorn spinner och så börjar hon äta asfalt på nytt. När vi nu kör söderut på den västra sidan hemåt har snön nästan tagit hela vägbanan, det återstår bara en smal sträng för oss att färdas på, och vid varje möte måste vi nervöst se till att inte stanna. Att stå still på denna plats, just denna dag, hade inneburit att resan varit slut. Väl hemma vid huset igen drar vi ett djupt andetag och ler mot varandra.

 

 

(Texten och bilden är hämtade ur boken Öland - en vinterresa som jag och Astrid Nydahl gjorde för ett antal år sedan. Inte kunde man låta bli att tänka på den, vid nyheterna och bilderna från dessa dagars snöinferno just på Öland)

För eventuell beställning av boken, sänd ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

Samma text finns, liksom resten av manuset, översatt till tyska:

Wir fahren nach Süden, in Richtung Albrunna und Grönhögen. Der Wind hat an Stärke zugenommen und als wir an Ottenby vorbeikommen, um nach Osten weiterzufahren, beginnen die Schneewehen über die Straße zu kriechen. Der Tag tickt vorwärts, Minute für Minute, während wir uns in einem Tempo bewegen, das noch keiner vorhersehen konnte, als diese Erde hier zum ersten Mal an die Oberfläche gebrochen wurde. Das Auto frisst Asphalt. Mit jedem Happen, den es verschlingt, bewegen wir uns weiter, erst in Richtung Sandby, dann an Gräsgård vorbei, und so allmählich kommen wir in Stenåsa an. Wir steigen aus dem Auto. Von der Ostsee werfen sich die kräftigen Winde gegen uns, reißen uns die Autotüren aus den Händen. Geduckt knöpfen wir uns ein, ziehen die Mützen herunter und ein Paar Handschuhe extra drüber, während wir in etwas hineinwandern, von dem wir annehmen, dass es ein Naturbuchhandel ist. Alles ist natürlich geschlossen. Alles, was wir gewohnt sind, hier anzutreffen, liegt im Winterschlaf. Wir gehen zurück zu unserer blaulackierten Blechglucke. Das Auto schützt uns vor Himmel und Meer, vor Kälte und Schnee. Wir setzen uns aufs neue in unsere Sitze, der Motor schnurrt und beginnt aufs neue Asphalt zu verschlingen. Nun, wo wir südwärts an der Westküste entlang heimwärts fahren, hat der Schnee beinahe die ganze Fahrbahn eingenommen. Es ist nur noch ein schmaler Streifen übrig, auf dem wir uns entlangtasten und an jeder Kreuzung sehen wir nervös zu, ja nicht stehenzubleiben. Steckenzubleiben an so einem Platz, an so einem Tag, das würde das Ende dieser Fahrt bedeuten. Wohlbehalten zurück am Haus, nehmen wir einen tiefen Atemzug und lächeln einander an.

Översättning: Keri