Under lång tid har Mohamed Omar både studerat och skrivit om wahhabismen och dess roll i de bakslag som ”den arabiska våren” kan sägas ha medfört. Jag har i en tidigare texter behandlat de wahhabitiska och jihadistiska krafternas samspel med USA och europeiska krafter som vill se det egna, geopolitiska inflytandet som viktigare än den frihet som alltför ofta förväxlats med etablerandet av nygamla teokratier och shariastyre. Men Omar har också studerat hur dessa krafter ser ut i Sverige och i vilken mån de styr över enskilda moskéer och muslimska folkgrupper bosatta här i landet.
Resultatet är Den syriska tragedin, hans nyutgivna bok, den första efter att han lämnade islamismen bakom sig med skriften En opieätares bekännelser.
Omar menar att mediebevakningen, både här och internationellt, ger en felaktig bild av det syriska inbördeskriget. Bilden av en despot som står mot ett frihetstörstande folk är förenklad och döljer väsentliga fakta. Han citerar poeten Adonis som talar om upprorsmännen som ”fundamentalistiska fascister” och ”rena fascister”. Den terror de bedriver mot civilbefolkningen omnämns alltför sällan och sätts aldrig in i sitt sammanhang.
Syrier bosatta i Sverige menar att tv-kanalen Al Jazeera präglat den falska bilden. Man får inte glömma att både Qatar och Saudiarabien driver på utvecklingen precis som de gjorde i Libyen. Religiös extremism går hand i hand med västerländska ledare som glömmer bort att islamisternas propaganda talar om Assad som ”den otrogna staten” och att ”den fria syriska armén” består av allt från Al Qaida- soldater och terrorister till slipade politiker i exil.
Terrorn drabbar alla syrier, oavsett religion eller politisk åskådning. Bilbomber, självmordsbomber, väpnade angrepp och terror utgör ett dagligt hot mot det syriska samhället. Omar berättar bland annat om Salim I-brigaden som på en film ses gå in i en alawitisk by för att sätta eld på husen. Dessa alawiter räknas som ”otrogna”. Det är lätt att föreställa sig vad Salim I-brigadens och andra jihadisters seger i inbördeskriget skulle betyda för alla som inte har ”den rätta tron”. Assad är själv alawit, men Omar beskriver honom med stöd av Aron Lund utifrån andra kriterier:
”Syriens president, Bashar al-Assad, kommer från en alawitisk familjebakgrund, men Baatpartiets sekulära arabnationalistiska ideologi betyder mer än alawismen för hur han ser på världen. I sin bok Drömmer om Damaskus nämner Aron Lund att Assad är en kultiverad man som diggar jazz och gärna tar ett glas vin ibland.”Jag delar Omars uppfattning om skillnaden mellan sekulära ideologier och religiöst totalitära ideologier, men jag vill understryka att som utvecklingen kommit att gå mot ett allt brutalare och allt våldsammare inbördeskrig, finns det knappast någon chans för Assad och hans anhängare att återgå till det gamla. Syrien måste få en regim som är, om inte demokratisk, så i alla fall präglad av öppenhet och fria val. Övergreppen som begås från såväl jihadistkrigarna som de syriska väpnade styrkorna har redan åstadkommit så djupa sår i folksjälen, att de knappast kan läka på kort sikt. Risken är väl stor att vi får en libysk situation också i Syrien, med en svag centralmakt och många olika lokala maktcentra som beväpnats av gud vet vem.
Intervjuerna i boken är mycket intressanta. Personer som Jan Myrdal och gamle Gnistan-redaktören och slavisten Stefan Lindgren säger vad man förväntar sig att de ska säga, men de gör det med mycket viktiga och tämligen obekanta infallsvinklar. Så pekar Myrdal på Saudiarabiens roll i kriget, och säger att Saudierna betraktar det som sin kamp att med svärdets hjälp sprida wahhabismen som började på 1700-talet. Lindgren påminner om att Muslimska brödraskapet har ”ett långt förflutet av samarbete med amerikanska och brittiska underrättelsetjänster. Det var mycket aktivt under Nassers regim på 1950- och 60-talen.”
Ännu intressantare finner jag Omars samtal med syrier boende i Sverige vara , som Ali Malla som bildat en grupp kallad ”Skynda till Syriens försvar” och Ayed Ahmed som är aktiv i arabiska kulturkretsar. Ayed får frågan om något gott kommit ur den arabiska våren, och han svarar: ”Nej, ingenting. Den arabiska våren är ingen revolution, den är en kontrarevolution (…) För att åstadkomma en verklig vår behövs ett alternativ till brödraskapet.”
Fadia Restom är en syrisk kvinna bosatt i Jönköping, och det finns i hennes berättelse en liten smula ljus, som när hon säger: ”Jag orkar för att jag måste göra det. Det gör så ont att se mitt land förstöras. Hur allt vi kvinnor kämpat för i hundra år bara krossas framför ögonen på mig. Dessutom med västvärldens hjälp, de som påstår att de bryr sig om kvinnors rättigheter.” Hon har inga tankar på att låta dessa framsteg försvinna i krigets hat och eld.
Mohamed Omar har skrivit en bok som kan användas som introduktion till helt andra analyser av det syriska inbördeskrigets orsaker, än de gängse och i nyhetsfloden förbiflimrande bilderna och dess ytliga försök att ersätta analys med sensationer. Eftersom han själv varit inne i islamismen så vet han vad han talar om.Hans glimtar från sådana, svenska, miljöer är både skrämmande och viktiga att ta del av. Det finns hos Omar många trådar man kan ta tag i för vidare studier och förhoppningsvis en bättre förståelse för vad som händer.
Uppdatering: jag stänger nu av kommentarfunktionen för detta inlägg. Vill inte att mitt seriösa försök att läsa Omars bok i bloggen ska smutsas av en massa oväsentligheter och personangrepp.
Inga kommentarer:
Nya kommentarer är inte tillåtna.