Mellanrummet

Billnäs i Finland. Foto: Ulrika W.

Onsdagen är ett mellanrum. Det finns människor jag oroar mig för idag. Jag har inte fått ett livstecken trots upprepade försök, jag vet inte vad som hänt. Hur hanterar man en sådan oro? Jag går in i mellanrummet. Det finns inget alternativ. I mellanrummet hoppas jag hitta den sorts väntan som är uthärdlig. Jag gör det med öppet fönster som släpper in den mycket svala novemberluften. Dimman har nu nästan försvunnit över bygden. Den ni ser på bilden låg i morse över Billnäs-trakten i finska Västra Nyland. Dimslöjor är - liksom hårt snöoväder - ett fenomen som hjälper mig att komma in i mellanrummen. De hjälper väldigt konkret med sitt skydd mot omgivningen. De blir som vänligt installerade murar. Hoten finns kvar, men jag varken ser eller hör dem. Ingen människa är en ö - så heter det. Jag är benägen tro att det är precis tvärtom. Varje människa är en ö. Men det är när förbindelsen mellan de olika öarna skärs av som oron uppstår. Det solitära livet har också ett behov av de andra, vännerna, de människor man delar grundsyn med. De två människor jag just nu oroar mig mest för står i särskilt hög grad för just det i mitt liv. Jag ska försöka göra med den oron, så som jag dessa dagar gör med surdegsgrunden. Vad den kräver av mig är tålamod och väntan. Jag ser hur den bubblar idag och känner tillförsikt. Surdeg, tålamod och väntan i mellanrummet.