Mellan sömnen och sömnen

När jag stiger upp denna lördag vet jag att det bara är för att vänta på nästa natt. Det som räddar mig undan tidens dårskap är just sömnen. I natt har jag drömt att jag alltid och överallt gick runt och sjöng Barnatro. Hur är det ens möjligt att barndomens sånger uppträder genom den egna personen i en dröm? Mamma sjöng varje dag dessa sånger när hon maniskt städade sig från rum till rum. Barnatro.

Men jag kunde aldrig anpassa mig till den. Det spelade ingen roll att jag omgavs av Missionsförbundet på mammas sida och Frälsningsarmén på pappas. Inte heller att jag gick i söndagsskola och konfirmerades och försökte vara en SMU-scout hjälpte. Jag hade en motvalls-gen i mig redan vid födseln. Är det därför jag reagerar med instinktiv avsmak när jag ser hur religiösa rörelser åter dominerar världens riktning?

När Jan Myrdal på 1970-talet skrev att framtiden skulle komma att präglas av "ras och religion" skrattade jag. Det tedde sig fullständigt otänkbart - då. Nu vet vi bättre. Så ser striderna ut, också i Europa. De mellanfolkliga sammandrabbningarna är just "ras och religion" i den tappning som Huntington pekade på, "civilisationernas sammanstötningar". Som framtidsprognoser kan båda dessa beskrivningar fungera. Och vi som vägrar låta oss inlemmas i de religiösa eller nationella ideologierna, som rentav vägrar vara del av de totalitära tankefängelserna, och som vägrar ta ord som "ras" i våra munnar, vi har bara ett hopp och det är nattens sömn.