Gästbloggare. Anders Johansson: Källaren

Det höga huset har gaveln vänd mot sjön.
Jag gick nerför källartrappan
så som man närmar sig en länge övergiven lada,
där skärvor av ord och frågor
flyter i ljus som silar mellan springorna.
Efter två veckor var källaren tömd i den dödes hus,
hem för tre generationer under ett sekel;
åtta vagnslaster förda till antikbodar och loppis,
Ett ton och 963 kilo invägda på en container vid Moskogstippen,
däribland nio gamla resväskor, 23 oljemålningar av tvivelaktig beskaffenhet
tusentals fotografier av båthamnar, solnedgångar
och folk församlade vid  middagsbord.

 

Sa jag nio resväskor? Jag menade fjorton.
Dessutom 38 mindre väskor av olika material och beskaffenhet.
Inte ens de centimeterlånga pennstumparna hade kastats.
När de inte längre kunde användas i pennskaft;
hade de lagts ner i skrivbordslådor; papperskorg saknades.
Nu återstod få föremål:
några  jagande hundar, en glasvas och något mer.
De stod där nästan självlysande,
och ropade på uppmärksamhet
som om det förflutna ett ögonblick fördunklat nuet
och upplöst all kronologi
så att det mycket nära avlägsnat sig
och det avlägsna fanns tätt intill.
Jag tänkte, att här finns rum och tid för allt:
för misstag, tal i egen sak, illusioner, pladder.
Allt jag kunde önska mig fanns här;
Allt jag någonsin kunde frukta eller begära.
Ja, tid och plats för allt.
En plats där det äntligen gavs tid
att stjälpa alla hierarkier över ända.
Vi börjar med begrepp, med ideologi,
men till sist måste vi visa våra kort.

 

Ett hem? Rörelsen mot ett hem,
den längtan som kallas hem
med sina minnen, föreställningar, önskningar och tvivel;
de regniga eftermiddagarnas melankoli
och de glittrande stjärnorna i vinternatten.
Mönster mer än fasta former,
en kör av röster och skuggor,
en spänning mellan historia och personligt minne;
kvarlevor av en decimerad stam
som kom ur skogarna
för att berätta sin historia
i det svaga ljuset från ett källarfönster;
medförande souvenirer från ett främmande land, ett land i krig,
Och kanske ett hopp om att något skulle följa,
vars namn stavades försoning,
som om någon var beredd att säga:
försök lista ut vem du är,
innan du dör.
Eftermiddagen tog ett fast grepp om rummen
Jag öppnade källardörren ut mot gatan
såg några tunna moln
på det som ibland högtidligt kallas himmel;
den spegel där vi betraktar oss i det icke-mänskliga.
Huset var tyst som ett segelfartyg i bleke.
På gården bar det gamla gravensteinerträdet frukt,
det som blommar varje år som ett födelsedagskort
i den värld som är den enda.
Men varför förvandla medvetande till landskap;
när vi rör oss bort från något?
Det meningslösa i att vinna
när så mycket går förlorat
Inget blev dock sagt;
det är svårt att säga något av vikt som angår många
och man bör inte vissla bland de döda.
Ändå lyssnade jag efter en närvaro;
Uttalade någon mitt namn
som om det betydde något?
Ville någon säga något till mig, som ännu fanns i rummen?
Om sorg och förlust;
Kort sagt, om människans villkor?
Jag upprepade några besvärjelser:
Ingen plats är som hemmet!
Livet är vackert och dyrbart!
Och med Doris Day sade jag;
What will be will be!
Jag väntade på en vänlig röst
från något hörn av rummet;
något som blöder fram ur tystnaden.
Är livets möjligheter oändliga?
Vad ska man tro, när alla verkligt visa män
säger sig ingenting veta.
Hur ska den berättas, historien om våra liv?
Finns det en tråd som binder samman,
som hela historien beror av?
Finns det ett val mellan flera vägar,
guld och rost?
Är det försvinnandet eller avbrotten vi fruktar?
Men om det bara är på måfå
-   när något blänker tar vi det,
som skator?
Vi ser mot himlen,
sedan mot jorden
i ett försök att förstå
Vad blev det kvar?
ögonblicken kanske;
de som betydde mest;
som smultronen trädda på strået;
ett sista andetag när vi navigerar
genom misstag och lögner;
när en skräck driver bort en  annan.
Den som vill ha lyckliga slut bör läsa kokböcker,
eller deckare, av livet får vi dem inte.
Den gamla asken av trä som en gång innehållit proviant
för sjöfärder i Kalmarsund förhöll sig tyst,
som om den erinrat sig ett avlägset träd.
Den blå askkoppen av glas,
tillverkad i något av Smålands glasbruk
hade gjort sig bättre på en rökig bar
där eftermiddagssolen fått färgen att skimra.
Jag kastade den.
Det är så här världen krackelerar inifrån.
Man förlorar när man vill ha mer,
när ingen är någon
när det svaret ges gång på gång
att ingen är här
och hålet i molnen som öppnas
avslöjar en ännu djupare tomhet:
där sånger om land sjungs långt ute till havs
och de kläder som är staplade i ett hörn
sjunger sitt ingenting, ingenting.
En 40-wattslampa i ett hörn;
månen ute på gården
flyter genom persiennens springor
och kastar ett zebramönster på golvet.

Detta tror jag mig veta om världen:
Den är verklig, den finns inte,
varje dag har ett provisoriskt slut,
allt har en historia,
som är värd att berätta.
Detta motsägs av fotografierna
med sina bestämda ögonblick,
samlade under ett sekel;
i lådor, album, inom glas och ram;
de äldre noggrant förtecknade av faster Karin,
lärarinnan, som försökte ordna berättelserna,
(Det var hon som planterade äppelträdet på gården).
Jag ser på bilderna: unga mödrar
som röker cigaretter på en veranda,
skrattande i den varma julidagen, rent av lyckliga.
Ett barn som bott i huset badar i en kopparbalja.
Lotsen, som ritade sjökort över den svåra farleden genom sundet
blickar med allvar mot oss,
Den siste ägaren är iförd
en tröja med kräftor på.

 

Äldst är ett fotografi av "farmor" som ung,
kopierad efter en glasplåt
i f.d. Hedbergska Ateliern, Östra Nygatan No 37
Hon håller en hundvalp mellan sina händer,
som för att visa att världen är ung.
Det förflutna skickar ut ett klänge till oss,
en stillhet som vi förlorat.
Men vad händer sedan?
Kanske är de vackraste ögonblicken
också de mest sorgsna;
det är ögonblickets natur
att lämna allt som det var.
Jag ser på nytt på bilderna;
fotografierna är skurna ur mörkret;
de flyter fritt som minnet av det okända;
framtiden kan bara förstås när den är genomlevd,
när det är för sent.
Sedan kom natten
och vände sig mot alla
med sitt undervattensjag.
Tre generationer i rakt nedstigande led
levde i huset; alla dog de där
eller högst några hundra meter från det;
som om en vagn över prärien stannat just här
och  utstakat platsen.
Lotsen gick i land och slog sig på affärer;
han köpte ägg av artisten Per Ekströms bror i Segerstad på Öland
och av andra på landsbygden runt Kalmar,
lät frakta dem till Stockholm för försäljning

 

Han dog ung.
Hans son tvingades avbryta sin skolgång, gick i faderns fotspår
köpte glas och sålde, från Smålands nu nedlagda glasbruk.
Slutligen flyttade hans son till huset.
Det är efter honom jag röjer.
Han slöt cirkeln genom att dö i det rum där han föddes.
Det droppar vatten i pannrummet,
i hörnen lyser gammal målarfärg.
Människorna som bott i huset har avsatt spår
medan ett århundrade passerat utanför;
förlupna molekyler, strålning från fotoner, partiklar av hår och skinn.
De döda hade sin tid innan de gjorde sig osynliga.
I den första skymningen
satte jag mig på bänken utanför
och lyssnade till stadens ljud,
som blev allt svagare,
allt mer ekon av varandra.

 

Jag såg konturerna av Öland bortom sundet,
tonande i ett grått dis, som för att undgå berättelsen.
Jag kunde ha rest här förbi
utan att veta vilka som levt vid gatan
och värjer mig vid varje tanke på
att de levande har rätt till sista ordet.