Domnica Radulescu: Tåg till Trieste (Förlaget 2244, översättning av Ylva Mörk)

Domnica Radulescu

Om man just läst Herta Müllers nya bok så finns det en överhängande risk att man ställer väldigt höga, förmodligen alltför höga, krav på litteratur som vill skildrar den forna kommunistdiktaturen
i Rumänien och den efterföljande demokratur som skapats av den överlevande apparat som enpartistaten och diktaturen begagnade sig av. Jag säger detta som ett förbehåll.

Efter avslutad läsning av Domnica Radulescus roman Tåg till Trieste kände jag från och till att den inte höll inför sådana förväntningar. Den kallas för hennes ”passionerade debutroman” och utkom i original 2008 under titeln Train to Trieste, och är således skriven i amerikansk exil på engelska. Det första som slår mig är att detta i själva verket är en självbiografi. När jag läser helt kort om Radulescus liv ser jag det tydligt. Det borde spela mindre roll. Men det är något i tonen som gör att berättelsen blir mindre bra.

Nå, bokens huvudperson heter Mona Maria, hon är vid berättelsens början i övre tonåren och växer upp med föräldrarna i Nicolae Ceauşescus vidriga diktatur. Bukarestbo som hon är älskar hon att komma till mostern vid Karpaterna. Hon blir förälskad i en ung man som hon redan vet en del om, det som hänt med väninnan i hans sällskap kastar en skugga över honom men Mona vill bli hans. Och det blir hon. 

Medan diktaturen varje dag präglar deras relation blommar också en fysisk kärlek mellan dem till dess Mona börjar misstänka honom för att vara Securitate-agent. Den säkerhetstjänsten var en av kommunismens europeiska värsta – kanske bara överträffad av albanska Sigurimi i grymhet och av Stasi när det gällde metodik och omfattning.

Men som bokens titel säger lyckas den unga kvinnan tar sig ut ur landet, först som turist till Belgrad och sedan därifrån i passagerarsätet i en liten Fiat, med en italiensk man på vägen till Trieste, varifrån hon sedan tar sig till Rom. Där sker den frihetens förlösning som hela berättelsen står och väntar på: resan till USA. Knappt halva boken skildrar sedan hennes tid där, fram till ett självständigt liv, så småningom äktenskap, barnafödande och skilsmässa. I den meningen är det en ordinär flyktingroman, den avviker inte särskilt mycket och är inte heller originell i sättet att framställa flyktingens väg från frireligiöst välgörenhetsberoende till ekonomisk frihet och oberoende.

När Ceauşescus diktatur faller och diktatorn med fru avrättats återvänder hon med sina barn till fosterlandet. Där känns bokens avslutning lite grand som en drömscen. När det visar sig att hennes älskade och spionmisstänkte Mihai i själva verket ingick i samma dissidentkrets som hennes far, framträder han som den kanske rättfärdigaste bland män.  Man kan bara hoppas att andra läsare tycker bättre om den här boken. Jag återvänder hellre till Herta Müller, eller varför inte till Gabriela Melinescu.