Anna Wahlgren: Sanning eller konsekvens. Ickeroman (AWAB förlag).

Författare som skildrar sin barndom är en så vanlig företeelse att det är svårt att ens höja på ögonbrynen. Inte bara i svensk litteratur. Barndomsskildringen - i gränslandet mellan fiktion och fakta - utgör en egen genre. Den går från generation till generation. Jag behöver inte ge några exempel, de är allmänt kända.

Men så kommer det barndomsskildringar som inte bara omnämns på kultursidorna, utan istället blir föremål för kvällspressens löpsedlar och veckopressens förstasidor. Dessa böcker har skrivits av barn till det vi i Sverige kallar ”kändisar”.

När Felicia Feldt utkom med sin bok Felicia försvann fick vi se ett sådant skådespel på den offentliga scenen. Författaren och hennes förläggare reste land och rike runt för uppläsningar, tidningsartiklarna och intervjuerna blev allt fler. Det fanns en människa som var nära att krossas av detta. Hon heter Anna Wahlgren och är mamma till författaren. När det stormade som mest meddelade hon att hon inte tänkte låta sig intervjuas eller avbildas. Skavlan slet och drog i henne, men han fick nej. Först den 29 september 2012 bryter Anna Wahlgren tystnaden i en stor intervju gjord av Ingvar Hedlund i Expressen. Hon ger honom den exklusiva rätten till intervjun. Ingen annan kommer att göras. I intervjun berättar hon att hennes svar är färdigt, i form av en mycket omfattande bok. Boken, Sanning eller konsekvens. Ickeroman visar sig vara 464 tättryckta sidor tjock. 

Hur hanterar Anna Wahlgren det omfattande angrepp hon utsatts för? Hon använder sig av en inte ovanlig metod. Att lägga ett pussel genom att blanda texter från den tid då Felicia Feldt växte upp, med inflikade argument och resonemang direkt knutna till texterna i Felicia försvann.  Det fragmentariska är som metod mycket klargörande. Den metoden medger belysningar från flera olika håll – också kring exakt samma händelser och skeden.

Det sägs nu, inte minst på kultursidorna, att en mamma inte får gå i svaromål när hon angripits. Den utsagan ter sig banal när man betänker att angreppet fått sådan spridning, att det finns tryckt i en storsäljare till bok och att press och andra medier gett så utförliga refererat att ingen nu levande svensk kan tvivla på vad det innehåller. Leif GW Persson, som citeras i Wahlgrens bok, skrev ju, att Felicia försvann var ”det mest seriösa försöket någonsin i den svenska litteraturen att ta livet av någon med hjälp av en skriven text”. Den sammanfattningen behöver man inte kommentera, det visar brutalt uppriktigt vilken situationen var.

Rätten att ge en motbild har varje människa. Förälderns perspektiv är trots allt ett av två i samma familj. Lika viktigt som barnets perspektiv. Föräldern och barnet är inte bara biologiskt och genetiskt bundna till varandra, också psykologin och livets platser delar de. När de ser tillbaka ser de två helt olika uppsättningar bilder, dofter och ljud. Anna Wahlgren går med största noggrannhet igenom anklagelserna som riktas mot henne. Hon fyller i, hon rättar, hon medger, allt utifrån den konkreta anklagelsen. Med de frikostiga citaten ur hennes egna böcker, inte minst Barnaboken (1983) och Mommo ( del 1, Det var en gång från 1995, del 2, Kvinnoliv från 1996 och del 3, Barnfota från 1997) får läsaren också ta del av autentiska tidsbilder. 

Offentligheten som domstol och avrättningsplats är en del av den postmoderna kulturen. Den är för det mesta ett otyg. Det ena skälet är att den rotar i människors privatliv. Men det andra och ännu viktigare skälet är att den dömer människor, de som dömer kan rimligen inte veta vad som är sant. Vi har sett det under den långdragna processen mot Julian Assange. Människor har med största självklarhet uttalat sig om att han visst våldtog två kvinnor, medan andra med samma självsäkerhet intygat att han inte gjort det. Den offentliga domstolen ställer aldrig frågan till de människor som uttalar sig: ”Var du med där, i sängen, bredvid Assange och kvinnorna?”. Jag menar att det fungerat precis likadant i fallet med Felicia försvann. Det är så ohyggligt många mediala viktigpettrar som intygat att de ”alltid” eller ”redan från början” vetat och förstått vilken hemsk människa Anna Wahlgren var och är. Det är ett minst sagt motbjudande spektakel.

En aspekt som kanske inte kommit fram i den offentliga domstolen är att Anna Wahlgren i dotterns bok faktiskt anklagades för konkreta, brottsliga handlingar. Till exempel att hon skulle ha ägnat sig åt "trafficking" genom att låta döttrarna bli lättåtkomliga byten för kåta karlar som bara hade att klättra in genom fönstret. Den sortens anklagelser gick bortom det som kunde "tolkas". 

Det sista jag vill beröra här är människan som perfektion eller tillkortakommande. Den perfekta människan kontra den operfekta är ett tema som den danske författaren Jørgen Leth ägnat mycket kraft åt. Jag tror att jag utifrån hans böcker kan dra slutsatsen att den domstol som finns i offentligheten egentligen söker den perfekta människa, den felfria varelse som kan vara både ett ideal för oss andra skröpliga stackare och en förebild för denna domstols alla åhörare. Poängen är bara den att den perfekta människan inte finns, varken som förälder eller som avkomma. Jag ryser vid tanken på att man kan jaga efter henne. Det är att jaga vind.

Jag menar att man är skyldig sig själv en läsning av Anna Wahlgrens nya bok. Inte för att kika genom nyckelhål eller snaska i sig läckra detaljer, utan för att den är ett svar från en mamma som befann sig mycket nära den punkt där hon hade kunnat krossas. Istället använde hon sin förtvivlan och sin energi på att skriva denna bok. Jag har läst den, ord för ord, och menar att den är allt annat än oviktig. Kanske kan man rentav lära sig något inför nästa fall som dras inför offentlighetens domstol?! Den frågan riktar jag både till mig själv och andra.