Vitaliano Trevisan: De femtontusen stegen (Astor förlag, övers. av Helena Monti).

Pastisch, parodi, plagiat? Kanske något fjärde som inte alls börjar på p: inspirationens verkan i en ny generation? Hur det ska beskrivas är jag inte säker på. Men jag är desto säkrare på att Vitaliano Trevisan i sin roman De femtontusen stegen försöker andas, tala, vistas och skriva med Thomas Bernhard i tankarna. Hur så? Redan från början är det Bernhards karaktäristiska sätt att låta en mening trassla sig in i sig själv för att så elegant avslutas, med kursiveringar, upprepningar och allt det man lärt sig känna igen Bernhard på. Något annat? Ja, det finns citat hämtade ur Bernhards verk, han finns med i den avslutande bibliografin, berättarens namn är Thomas. Slutligen kan jag inte bortse ifrån att De femtontusen stegen får mig att tänka på Bernhards Gå. Den idé om människans individuella och kollektiva utdöende som finns hos Bernhard motsvaras här av självmords- och mordplanen som berättaren röjer. Både hos Bernhard och Trevisan ligger döden som en hotande och befriande möjlighet över varje steg de tar.

Nå, jag läser ut boken och frigör mig därför från det Thomas Bernhard-spöke som följt mig in i den. Romanen är så mycket mer, och ändå kretsande kring just det tema jag skisserat. Här talar en man om sin försvunna, numera bekräftat döda syster, han uppger sig tala om sin bror och dennes liv och livslinjer. Allt skakas när denna man berättar hur han mördar systern och omsorgsfullt gräver ner henne. Eller är allt en feberfantasi? Det viktiga är ju att han mäter sin steg. Han mäter varje steg, han räknar dem, han bokför dem. Och hemifrån till revisorn är det – tja, varför inte femtontusen steg.

Men det stannar inte vid detta. Den linje som förenar realism och fantasi suddas ut och tecknas på nytt, gång på gång. Det är verkligen en mycket opålitlig mark denna Thomas mäter under sina fötter.

Efter en stund tänker jag att det är en berättelse om personlighetsklyvning, att Thomas, systern och brodern är en och samma person. Fast å andra sidan, den vuxne broder som Thomas berättar om, sägs ju vara en bild av det förflutna eftersom han dog bara några år gammal när han vid sin mammas sida blev påkörd av spårvagnen. Sådant noterar man, men blir inte ett dugg säkrare för det. 

Jag ska inte säga annat än att detta var en roman som överraskade mig mycket. Och till min glädje fann jag nästan ingenting om författaren på nätet, det stod endast skrivet på italienska och jag kunde inte läsa mig till någonting. Jag gissade mycket i början. En del bekräftades på vägen. Bernhards skugga eller inte, en mycket fin roman blev det av den. Det tackar jag för.