 |
| Landön. Foto: Astrid Nydahl |
Mina studier av Black Country inför boken lärde mig att detta sektliv i själva verket är den utomparlamentariska politikens grundbult. I England spänner ett stort antal rörelser, partier och bloggar över det som kan sägas utspela sig mellan BNP och bloggen Harry´s Place, alltså en typ av ämnes- och områdesinriktad offentlighet som rymmer både de klassiska gangsterfasonerna och de intellektuella samtalen. BNP befinner sig längst ut på den kant som rymmer de allra svartaste traditioner, Harry´s Place på den andra, där samtalet och den milda analysen av ett krackelerande samhälle dominerar.
I min bok kallar jag en handfull av dem för "gatuopposition" av det enkla skälet att det är på gatan de syns. Då tänker jag på English Defence League, British Freedom Party, BNP, United Against Fascism, Muslims Against Crusades, Islam4UK, Workers Socialist Party och Respect, men det finns ofantligt många fler (och som ni ser tänker jag på rörelser som i en föråldrat världsbild skulle kallas både höger och vänster). De rörelser jag här namngav analyseras också i min bok.
I Sverige ser vi en vindkantring från SD över i gamla nationalsocialistiska strukturer som till exempel kallar sig Svenskarnas parti (att de är små är inget skäl att bortse ifrån dem). När de demonstrerar tar de tag i just de frågor som utgör grunden för människors oro, förvirring, rädsla och känsla av hemlöshet. Det handlar om allt ifrån etniska konflikter till flyktingpolitik. Men man bör ha Piratens klassiska ord i åtanke när man studerar dem, "Så fort jag skriver om en stoppnål så är det någon enögd jävel som känner igen sig." Med det menar jag att man naturligtvis inte delar grundsyn med denna sektens närvaro på gatan och på nätet, bara för att man intresserar sig för, försöker beskriva och aktivt analysera likartade ämnen.
Nog kan jag skriva om den fasansfulla könsstympningen i brittiska städer utan att få sektstämplar i pannan. Eller kan jag det? Jag blir alltmer övertygad om att människan söker enkla svar i svåra tider. Det är alltid enklare att kasta sten på andra, särskilt om man själv är lättjefull och inte orkar ta reda på fakta.
Men jag finner det komiskt att se hur de små sekterna idag kastar glåpord efter varandra. Deras motiv tycks ytterst vara att få göra anspråk på "den verkliga oppositionen" eller möjligen "den unika nyhetsförmedlingen" i dagens Sverige (se hur Avpixlat som små barn i sandlådan angriper Tryckfrihetssällskapet och hur de i sin tur förnärmat argumenterar mot Avpixlat. Men lustigt nog har man nu tagit bort den upphetsade texten och därmed alla de hundratals ännu mer upphetsade i sandlådan).
Vi resonerade nog så också, vi som var r-are eller maoister eller något tredje på 1970-talet. De verkliga revolutionärerna var vi och inga andra. Det är det jag känner igen, över hela det politiska fält som jag inledningsvis beskrev. Just därför är det så ofantligt viktigt att stå fri. Det jag skriver är bara mitt ansvar. Och i det jag skriver tar jag heller inget ansvar för det som sker i konfrontationen med den goda vänstern och liberalismen idag. Jag står möjligen snett bakom och beskriver men jag bär inga plakat och ropar inga slagord. Sektliv, nej aldrig mer. Har man en gång varit där gör man aldrig om det.
Jag förflyttar mig till den tid då det mesta verkade möjligt. Redan då kunde jag stå i ett mörkt hörn på diskoteket, betraktande, begrundande och bara insläppt då de verkligt epokgörande sångernas sjöngs. Men jag har nu, sedan länge, hängt av mig allt utanverk och bara lyssnar:
"synål" måste det vara för att bli begripligt!
SvaraRaderaÅnej, stoppnål är korrekt. Synålens öga är alltför litet.
SvaraRaderaMycket bra artikel! Den har jag spritt vidare.
Oj, oj så bra - du gör mig bara så lycklig! Delar genast!
SvaraRaderaFunderar lite:
Varför är detta så frånvarande i dagens "debatt":
"(och som ni ser tänker jag på rörelser som i en föråldrat världsbild skulle kallas både höger och vänster)"
Kanske bl a pga frånvaron av en egen upplevelsen av:
"Sektliv, nej aldrig mer. Har man en gång varit där gör man aldrig om det."
Så startar proceduren om för varje generation, och vi rör oss så bara aningens "framåt" för varje vända - enligt principen två steg framåt och ett tillbaks kanske?
Thomas,
SvaraRaderaBefriande skrivet. Såg sandlådediskussionen mellan AP och TS igår. Beklämmande och bisarrt att läsa.
Ja, en föråldrad högervänsterskala tynger ned all form av fritänkande och tvingar in oss i fack där vi inte ryms. Oberoende, frispråkighet och självständighet ses som laster istället för dygder. Newspeak och doublethink breder ut sig. Reflektion, analys och (obekväma) sanningar göre sig icke besvär.
Tack till er alla!
SvaraRaderaVill anmäla avvikande uppfattning.
SvaraRaderaDagens Avpixlat f.d. Politiskt Inkorrekt utgör en motbild och en verklig opposition till våra etablerade medieprodukter så sammanvuxna med de sjus gäng.
Jag har själv inga barn med de du benämner sekter i din text Thomas men du är orättvis mot Avpixlat och mot SD om du vill avfärda dem som obetydliga kverulanter eller rättshaverister vi både kan ha och mista.
Läser med stor behållning Stefan Torsell och Mats Dagerlind samt ett flertal insändare som verserat, stringent och klartänkt kritiserar den svenska omsorgsinvandringen ingen av oss anar varthän den barkar.
Monokulturerna som skall samsas och tillsvidare kan hållas relativt lugna så länge honung sprejas ut över deras domäner kanske en dag exploderar i våra knän?
Tysker nog att det finns andra spelare i de här sammanhangen som förtjänar kallas sekt, nämligen våra supremater, de politiskt besuttna, godhetsdiktatens förkunnare.
HUBERT
Hubert,
SvaraRaderaDu har en poäng i det du säger. Samtidigt finns det en del att vara kritisk mot i denna fråga.
Du har rätt i att AP kan sägas utgöra en sorts motvikt till gängse medias fega duckande i frågor som rör integration, invandring och mångkultur.
Problemet är att SDs/APs/TS och deras sympatisörers - i och för sig till stora delar förståeliga - kritik av det mediala och politiska etablissemanget riskerar att bli alltför inåtblickande och att därmed en sorts sektmentalitet skapas. Det är väldigt lätt att enbart surfa runt efter politiska och ideologiska uppfattningar som bekräftar ens egen världsbild. Så risken ligger väl kanske i att dessa sajter cementerar ens redan befintliga åsikter.
Nu kunde man ju argumentera att detta också är vad gängse media gör - och det tror jag stämmer i ganska stor utsträckning. Det är ju här den gråa zonen uppstår. "Debattklimatet" i Sverige är inom ovanstående frågor förfärande och skrämmande - människor som frångår etablissemangets vänsterliberala syn på dessa frågor stämplas som "sverigedemokrater", "främlingsfientliga", "islamofober", "högerextremister". Detta är en realitet och motvikter behövs för att skapa en äkta debatt.
Men problemet är att AP/TS propagerar för de redan frälsta (vilket inte helt är deras fel, då de som sagt marginaliseras och demoniseras av gängse media). Men det blir ett problem för den enskilde som söker en annan sida av saken än den som presenteras i mainstream-media, eftersom det är lätt hänt att man s a s "fastnar" i dessa "alternativaa" sajter och får ett ensidigt nyhetsflöde från andra hållet, vilket alltså skulle kunna frammana en sorts inåtblickande "sektmentalitet".
Frederick
Hubert, nej jag varken vill eller planerar "att avfärda dem som obetydliga kverulanter eller rättshaverister" - problemet är ett annat och det var det som fick mig att skriva texten. När AP reagerar som prinsessan på ärten så visar de samma sektbeteende som de andra jag nämnde. En självgod men ytterst lättkränkt klick som tar sig själva på så stort allvar att de inte tål minsta motsägelse. Som solitär med en erfarenhet av det totalitära reagerar jag som jag gör. Å andra sidan är jag öppen för varje röst som inte förespråkar totalitära ideologier:kommunism, fascism, nationalsocialism, islamism eller något femte. Svårt diskutera dessutom, nyanserna försvinner för varje ord man nedtecknar. Därför slutar jag nu, med tack för era inlägg.
SvaraRaderaTill Fredrick och Thomas.
SvaraRaderaJo, det är väl formulerat av er bägge.
Skall man försöka vara nyanserad i vår icke-debatt ger man sig själv en grannlaga uppgift.
En polariserad debatt kan väl beskrivas som bestående av en magnet med sydpol och nordpol och aldrig mötas de två.
Det är säkert där någonstans - i mitten - de flestqa av oss befinner sig.
HUBERT