Nikolai Grozni: Wunderkind (Förlag 2244, översättning av Niclas Hval)

Nikolai Grozni i samtal med Lauren Elkin, MM.

”Men hur skulle jag orka bära förnedringen att förlora mot ett gäng härmapor och trögtänkta charlataner som inte tyckte det var något skillnad på att spela Chopin och att kasta diskus eller läsa matematik? Som dessutom tyckte att Chopin var som alla andra dödliga, fast kanske lite besatt och med gammaldags smak?” (Wunderkind, s. 152)

Under hela den sovjetkommunistiska eran utkom många verk – ofta underjordiskt publicerade – som med burlesk humor skildrade och drev med det politiska systemet. Nu utkommer en roman skriven av Nikolai Grozni, född 1973, då systemet redan börjat visa ålderskrämpor. Han är född i Bulgarien, har levt som munk i Indien och skriver på både bulgariska och engelska. Hans roman börjar 1987, han är femton år gammal. I jag-form berättar om han systemet, som för ryssarna innebär att de hade ”de längsta dvärgarna och de snabbaste klockorna”. Lokalen för denna uppsluppna och roliga roman är "Musikskolan för begåvade barn".

Groznis stil är en märkvärdig blandning av sakligt prosaberättande och passionerade hyllningar till bildningen och kulturen. Men det är också en ständig påminnelse om hur tunn den linje är som skiljer den skapande människan från den som försvunnit bortom förnuftet. Varje kapitel bär namn efter ett musikaliskt verk, inte sällan är det Chopins. Berättaren har ett problematiskt förhållande till lärarna och medstudenterna. Konflikterna är inte alltid personliga utan färgas av det politiska systemets ständiga lögner.

Nog minns man sådant man själv sett i de socialistiska staterna: uppvisningsmusiker, uppvisningskonstnärer, uppvisningsdansare… som mekaniska dockor rörde de sig på de offentliga scenerna och när man kom från utlandet tvångsmatades man med denna kultur som ”betalats av de socialistiska arbetarnas brödraskap, av fabriksarbetare, sophämtare, doktorer och maskinister”.  Så kunde de uttrycka sig, kulturens politruker, de som nya generationer från Belgrad till Minsk, från Tallin till Blagovesjtjensk vid den kinesiska gränsen inte ens hört sina föräldrar tala om, dessa kontroll- och maktmänniskor som med sina ideologiska fängelsesystem krossade så många under diktaten och den kvävande socialrealismens klimat.

 Nikolai Grozni gestaltar det ovanligt fint, med både distans, humor och en uppenbar kunskap om hur det förhöll sig i landet där han föddes och växte upp. Artisten Patti Smith har uttalat sig om romanen och sagt att dess prosa är ”som om en konsertflygel vore hans infernaliska skrivmaskin." Det kan man lätt instämma i.