Jordiska diktaturer och himmelska orättvisor eller tvärtom - och lite om fobier

Bull Street, Birmingham

Dagarna går och jag cyklar rastlöst omkring i landskapet. Det duggar mot huden, vinden blir ibland så stark att jag måste resa mig och stå på tramporna. Men cyklandet är min medicin. Det är inte alltid den hjälper - och då måste andra medel tillgripas. Jag befinner mig i det alltför välbekanta tillstånd som inträder när en bok är färdigskriven, så jag försöker mentalt också hålla mig kvar i Birmingham och Black Country.

Samtidigt försöker jag tränga djupare in i det som alltför många människor kallar "fobi" - nämligen på vilket sätt de tankesystem och jordiska diktaturer fungerar som åberopar en gud vid namn Allah. Det finns ingen som helst anledning att godta att bli kallad islamofob när man kritiserar och/eller angriper dessa system. Skälet är väldigt enkelt: de som kritiseras och/eller angrips misshandlar, fördriver, fängslar, torterar och mördar människor. Just som en ny islamistisk våldsvåg sveper över världen ligger jag många timmar ner och läser Salman Rushdies memoarer. Det han har att berätta om livet gömd undan fatwan, utfärdad av den ayatollah vars teokratiska och totalitära revolution beskrevs så här av Olof Palme: "De bygger upp sina demokratiska institutioner med pedantisk noggrannhet", borde vara obligatorisk läsning för alla människor. Någon demokrati var det nämligen inte alls. Däremot var och förblir det en totalitär teokrati, styrd enligt sharia-principer, installerad av ett folk som valt det bortom molnen framför det på jorden.

Barnen i Sutton Park för drygt 100 år sedan.

Så tänker jag på barnen i Sutton Park (ni ser dem på bilden). Så såg livsvillkoren ut i det tidiga industrilandet West Midlands, England. På bakgårdar - men också i olika små eller stora fabrikslokaler - levde barnen i smuts, hunger, ohyra och elände. Är det något jag lärt mig av arbetet med Black Country-boken, så är det att allt det som visat och visar sig som hat, våld och förstörelse har sina rötter i något djupt motbjudande, nämligen "den orättvisa fördelningen av tillgångarna" (eller vilka ord man nu använder för att göra en vacker omskrivning av det faktum att klassamhällets brutalitet existerar här och nu). Det ser helt annorlunda ut idag, förstås. Men ta bussen ut till en av Birminghams nedgångna områden - inte finner ni barnen i Sutton Park, men ni finner de människor som stämplas som white trash - unga kaxiga män och unga mödrar - och som hankar sig fram med tjyveri, rån och socialhjälp. Den engelska vardagen är, som den svenska, präglad av årtiondenas och århundradenas väg från industrialismens födelse fram till den sotdöd som den sedan länge dör, fabrik för fabrik, näring för näring.

Bradford Street-ingången till Arcade, Walsall

Kikar man på den här drygt hundra år gamla bilden från Walsall är det någon man genast känner igen: konsumismen. Bilden föreställer Walsall Arcade. Idag är den bytt mot Poundland och alla de andra butikerna där man kan köpa allt man (inte) behöver. Tingel-tangel och godis i överflöd. Sådant tänkte jag på när jag reste runt i Black Country, både den senaste gången i maj och gångerna dessförinnan.

Nu väntar jag på nästa korrekturrunda. Ni som beställt boken undrar förstås. Och jag har fullt förtroende för firman som gör formgivning, sättning och annat. Samma dag jag får korrekturet med bilder kommer jag att lägga ut och visa er i bloggen.

Här lite av förra informationen:

Först vill jag säga tack till er som tecknar er som sponsorer för boken. Utan er hade jag inte genomfört det här stora arbetet. Då hade jag traskat runt i förlagsvärlden och kanske fått ett svar om två år. Då hade boken inte känts alldeles aktuell. Så det var inget alternativ för mig.

För det andra vill jag säga tack till er som gjort en förköpsinbetalning. Ni är lika viktiga. Tillsammans med sponsorerna har ni säkrat Black Country-boken ekonomiskt. Jag har inte riktigt förstått hur det varit möjligt att göra så här. Det finns kollegor som med sorg konstaterar att de inte längre har någon förläggare. Det hade jag också gjort om inte experimentet med Kulturen vid stupet fallit så väl ut för två år sedan.

Jag går runt och tvekar om hur jag ska hantera den mediala världen. Ska jag skicka recensionsexemplar till en grupp utvalda medier eller ska jag bara låta boken tala om sig i bloggvärlden? Ytterst viktig fråga för mig, jag tar gärna emot era synpunkter.