Ännu en arabisk höst? Javisst

Nu måste vi gå tillbaka där vi började för ett resonemang om politisk islam. Vi måste gå tillbaka till det sena 1970-talets iranska revolution och sakta närma oss det som kallas och förblir 11 september. Inte sant? Det som hänt sedan den 10 september 2012 lär oss läxan på nytt.

I den mediala offentligen får vi lära oss att någon gjort en film som ”kränkt” muslimer. Samma visa om igen. ”Kränkt” är lösenordet. Men ju mer jag funderar på hur man presenterade den ”arabiska våren” som en ”demokratisk revolution” och en de arabiska folkens längtan efter frihet, desto mer inser jag att det inte alls var vad det handlade om.

Vad handlar det då om?

Det handlar om ett uppror i profetens namn, ett uppror där islam, sharia, står i motsättning till de värderingar vi dagligen godtar som självklara men egentligen borde slåss för: yttrande- och tryckfrihet, personlig integritet, jämlikhet mellan könen, försök att lindra sociala motsättningar, fria och hemliga val till parlamentariska församlingar, sekulär lagstiftning – etc.

De som lägger en youtube-film i ena vågskålen har godtagit islamisternas världsbild. Det är så de vill få oss att betrakta världen. Men så ser den ju inte ut. Världen är ett pussel som aldrig går att lägga. Världen är en strid mellan förtryck och frihet, en strid mellan diktatur och demokrati.

När de arabiska massorna sätter byggnader i brand och mördar – ambassadörer och andra – så måste man nyktert betrakta det man ser.

Den ”arabiska våren” blev höst långt innan någon i den mediala offentligheten så ville medge. Nu kan vi konstatera att denna höst lett oss in i något som de frihetstörstande aldrig hade kunnat föreställa sig. Total frost, totalt haveri för varje frihetstanke.

***

Om det är något som ter sig relevant dessa turbulenta dagar så är det Samuel P. Huntingtons Civilisationernas kamp (Atlantis förlag, översättning av Katarina Sjöwall Trodden)

"De mest förödande sammandrabbningarna i framtiden kommer troligen att uppstå genom ett växelspel mellan västerländsk arrogans, islamsk intolerans och kinesisk självsäkerhet."

En enda mening. Själva grundbulten i resonemanget. Tydligare kan jag inte illustrera det faktum att Samuel P. Huntingtons bok Civilisationernas kamp, trots att den skrevs 1996, griper direkt in i det samtida skeendet, allt det som nu flimrar förbi på tv-skärmarna, alla de hatiska blickarna, lågorna som lyser upp himlen.
Om vi bortser från den kinesiska sidan av saken (som författaren grundligt behandlar): är inte detta just en beskrivning av den senaste tidens "förödande sammandrabbning" mellan hela den muslimska världen och västerlandet?

Liksom folkmorden – Balkan, Kaukasus, Rwanda – numera sänds på tv och debatteras i morgonsofforna kommer naturligtvis civilisationskrigen att göra det. Det mesta har redan skett efter skolboken. Varje analys, varje replik har hämtats ur ett redan färdigt manus – både här och där. Efter kommunismens sammanbrott lever vi en helt ny värld. Det som fanns mellan 1945 och 1989 kan sägas ha varit en värld av supermakter och deras allierade. Nu har en förskjutning skett, menar Huntington, och den gör att små länder istället lierar sig utifrån sin civilisation (religion, kultur, historiska identitet).

Han menar att det finns sju eller åtta sådana civilisationer i världen idag: den västerländska, den muslimska, den kinesiska, den japanska, den hinduiska, den ortodoxa och den latinamerikanska och förmodligen också den afrikanska (men där reserverar han sig och hänvisar till att hela norra Afrika är en del av den muslimska civilisationen).

Huntington skulle, om han levt idag, fått revidera mycket av det sistnämnda. Avgörande civilisatoriska förskjutningar har ägt rum, och den moderna men totalitära välfärdsstat som utvecklades i flera av dessa nationer (som Libyens modell, där oljepengarna i allt väsentligt investerades i en fungerande välfärd, inte minst när det gällde hälso- och sjukvård och en väl utvecklad infrastruktur) har nu kommit att allt tydligare ingå i den wahhabitiska maktsfär som styrs av saudierna och deras beskyddare. De sekulära styresformer som försvann under 2011 övergår nu i modeller baserade på urgamla föreställningar om fördelen med teokratier styrda av sharia-lagar.

Det märkliga i mottagandet av detta verk, var att det nästan överallt jämfördes med Oswald Spenglers "Västerlandets undergång". Det är egentligen missvisande, eftersom Spengler i högre grad uppehöll sig vid teoretiska och filosofiska resonemang. Huntington är oerhört konkret i politisk mening. Men med Spengler delar han synen på historien, att den består av en serie civilisationer som uppstår, utvecklas och går under. Hans analyser av förändringar, civilisationernas upp- respektive nedgång, de konkreta skildringarna av dagens Ryssland och Kina, bär alla den politiske analytikerns signatur.

Det finns en avgörande punkt där han och Spengler möts och det är i den djupa pessimismen inför västerlandet. Ingen av dem ser någon möjlighet för vår civilisation att överleva så värst många hundra år till – i alla fall inte i den form vi känner, med yttrande- och tryckfrihet, medborgerliga rättigheter grundande på lagar, hög ekonomisk och materiell standard etc.

Tvärtom pekar allting på motsatsen. Kina växer fram, inte bara som en ekonomisk supermakt utan också som en framtida global aktör. USA förlorar anseende på grund av sin politiska, ekonomiska och militära "missionärsverksamhet".

Europa är, EU och allt samarbete till trots, en kontinent alltmer splittrad av interna motsättningar, ekonomiska kriser och identitetssammanbrott i stor skala. Industrin skrotas därför att Kina och andra länder i Asien tar över produktionskedjan. Massarbetslöshet, svart ekonomi, etniska och religiösa gettobildningar äter upp den europeiska civilisationen inifrån. Frågan ”Vilken sida står du på?” har ersatts med den fundamentalare frågan "Vem är du?" påpekar Huntington. Hur definierar vi oss själva i denna tumultuariska tid? Är nationaliteten, språket och bakgrunden alltjämt de faktorer som ligger till grund för utsagor om vem vi är?

När Frankrikes förorter för några år sedan brann stod den frågan i eldskrift mot himlen och ingen kunde tvivla på hur svaren skulle formuleras. Det är denna olyckliga och traumatiska förändring av västvärlden som Huntingtons bok i första hand vill försöka analysera och resonera utifrån. Han skulle ha sett hur den förändrar Sverige i rask takt om han levt idag, och hur de kriminella arabiska ligornas terror och mördande kan få en stor småstad som Malmö att börja ifrågasätta också själva den vardagliga tillhörigheten. Reportagen den senaste tiden har ofta handlar om människor som beslutat sig för att lämna staden för gott. Det märkligaste av allt med denna mediebevakning är att den sätter hela fokus på dödsskjutningarna. Men är det någon som tror att det går bra att leva med dagliga utbrott av rån, misshandel, våldtäkt, inbrott, hot och hat?

De som skjuts till döds är få. Och de flesta tycks ingå i de olika klaner eller grupperingar som för en inbördes kamp om de illegala marknaderna. Men skotten passerar rakt igenom den stadskropp som redan är illa tilltygad av de senaste årtiondenas avveckling. Ekot från skotten hörs också i de fridfullaste hemmen.

Med sin bakgrund som professor vid Harvard alltsedan 1951 och med en rad viktiga verk om internationell politik var det kanske inte så konstigt att han skrev den artikel som 1993 satte ljuset på honom. Den publicerades i Foreign Affairs och hade titeln "The Clash of Civilizations?". Nästan ingen lade märke till frågetecknet. När han därför skrev den bok som föreligger på svenska var det inte minst för att fördjupa och försöka räta ut frågetecknen. Trots sitt omfång är Huntingtons bok en rundmålning – den famnar hela den globala situationen utan att förlora känslan för detaljernas och de små lokala variationernas betydelse för utvecklingen.

Han skriver en sakprosa som är glasklar. Inför det som kunde vara oöverstigliga hinder – begrepp, bakgrund – går han pedagogiskt tillväga, han förklarar, resonerar, benar upp och klargör. Jodå, han rätar ut många frågetecken. Och om det inte lät som en kliché skulle jag säga att Civilisationernas kamp är den viktigaste fackboken som utgivits på många år, just därför att den både öppnar ögon och förmår göra komplexa, ofta förvirrande skeenden begripliga. Och den behöver inte orsaka den typ av avsiktliga missförstånd som styrt diskussionen de senaste åren. Huntington förespråkar inga civilisatoriska sammandrabbningar (vilket nio av tio kritiker påstår). Däremot analyserar han dem ur ett historiskt perspektiv och visar vad det rimligen är vi har att vänta oss av framtiden.

***

Nästa gång de muslimska massorna stormar västerländska byggnader så fundera på den grundläggande frågan huruvida deras vrede beror på en bok, en teckning och en film – eller om deras hat och förakt för västerländska värderingar är själva grundproblemet. Det är just det jag menar att det beror på. I muslimska kulturer är det en självklarhet att familjen och släkten väljer vem man ska gifta sig med, de bestämmer när den unga flickan ska stympas i underlivet, och när och hur man ska återupprätta hedern när den väl är kränkt. Så fungerar inte vår del av världen. Våra motsättningar och problem ser helt annorlunda ut. Den som tror att man kan medla med islamister har inte förstått det. Mot islamister kan man endast kämpa. Orden betyder så lite i den kampen. Men de är lika viktiga. De avgör vår väg. De avgör kanske rentav vårt öde.

PS: Det jag här skriver tycks Nima Gholam Ali Pour instämma i på Newsmill. Tack till Anna B. för tipset.