Suzanne Brøgger: Brev till prinsen av Mogadonien (Norstedts, översättning av Urban Andersson).

Suzanne Brøggers nya, till svenska översatta bok, skulle kunna karaktäriseras som en blandning av dagboksgnäll, mediaskvaller och politiskt naiv samtidsanalys. Den fiktiva formen gör att hon inte själv står som avsändare av breven till prinsen i det sovande landet Mogadonien (som har sömnmedlets namn), som förstås är hennes eget Danmark, utan ska tillskrivas fru Z. Denna Z. har Brøgger använt sig av tidigare, men då har det varit uppenbart att det är efternamnet som hon och maken bär, Zeruneith. Så: hur skulle man kunna tänka bort att det är Brøggers idévärld som avspeglas i breven? Jag gör det inte.

Bokens brev pendlar så kraftigt mellan fiktion och faktiska, verifierbara uppgifter att själva formen blir problematisk. Även om Suzanne Brøgger som vanligt doppat sin penna i giftigt bläck tycks hennes satiriska förmågor här gå på tomgång. För tomgång är det när man rapar upp sådant som redan sagts i tjugo år och låtsas att det är nyheter.

Som alltid skriver hon om invandringen, religionen och sexualiteten. När det gäller invandring verkar hon sitta fast i just den sorts fördomar som danska liberaler och socialister sprider om sitt eget land. Brøgger skriver på fullt allvar att invandrare i Sverige talar utan brytning (!), att konstnärer och invandrare "behandlas med respekt" här – men att de i Danmark närmast jagas av offentlighetens ”rasism”, och väl just därför "bryter".

Det är både billigt och okunnigt, och det förvånar mig att en intellektuell av Brøggers rang nedlåter sig till att skriva sådana dumheter. Kanske blir det för mig också en förklaring till varför hon av alla människor höjde Lena Sundströms Danmarksbok till skyarna – denna bok som är så full av svepande formuleringar och felaktigheter att den inte ens går att ha kvar i bokhyllan efter avslutad läsning. Brøgger borde - och kan - spela i en helt annan division men hon lägger sig frivilligt på lägsta tänkbara nivå för att flirta med en populistisk vänsteropinion.

Boken har två tidigare publicerade essäer inbakade, men förlagets sidanvisningar är felaktiga. Bara en sådan sak, att de stora, resursstarka förlagen inte ens gitter korrekturläsa det de ger ut gör mig så trött. Och inte ens en linnetrådbindning anser de sig ha råd med längre, utan låter limma sina böcker så eländigt att sidorna ramlar ur om man bryter en rygg. Idag är det de små förlagen som kvalitetsbinder.

***

Till min stora förvåning finner jag en recension i Helsingborgs Dagblad som ser samma fenomen som jag, vilket är oväntat i just den tidningen, som till vardags vårdar varenda liten flik av Danmarksförakt de kan hitta (och det finns det massor av i Brøggers bok):

"Hon bråkar med alla och retar upp även mig med dåligt insatt kritik av kvinnorörelsen och Pridetåg samt en ytlig tolkning av Marx. Hon balanserar hela tiden på en fin lina mellan att vara upprorisk och befriande och att bara låta som någon som tiden sprungit ifrån.Här finns stunder då Brøgger låter som en kvinnlig version av Ulf Brunnbergs famösa sommarprat från förra året: hopplöst gubbgnälligt."