Jørgen Leth: Kunsten at gå på gaden. Tekster fra tresserne (Gyldendal. Redigeret og med efterskrift af Lars Movin).

Jag har haft anledning att skriva om Jørgen Leth många gånger förut. Han finns med i min bok Kulturen vid stupet och jag har skrivit om honom i bloggen. Idag utkommer årets tredje bok av och med honom. Tidigare i år, i samband med hans 75-årsdag kom Samlede digte och den fina memoarboken Et hus er mere end en ting, tredje bandet i sviten Det uperfekte menneske.

Men i ärlighetens namn ska nämnas att han gett ut två andra verk under året, Netop gentagelsen er det smukke. Samtaler om cykling med Rolf Sørensen, samt Vi sidder bare her. Ord og musik.

Och så får man förstås inte glömma filmen Det erotiske menneske. Den skriver jag om här, samtidigt som jag lagt ut min essä om honom från Kulturen vid stupet.

Boken som kommer ut idag är rena godisbutiken för oss som älskar Leth. Här ser vi den unge författaren, journalisten och diktaren i full frihet. Gång på gång ser jag hur texterna i den pekar fram mot resten av livsverket. Resetexterna, inte minst de från Polen, är ruskigt bra. Socialreportage och estetiska resonemang i samma andetag. Ömsinta människoporträtt. Saklighet och kritik. Det finns där alltihop.

Redan 1960 kommer han till Polen och skriver med upptäckarens ögon om detta land som på femton år rest sig ur krigets aska och återuppbyggt sin huvudstad;

”Warszawa er en mærkelig by. Den er ny og dog ikke ny. Da russiske tropper for femten år siden stod foran ruinerna, var der slet ingen by mer (…) Nu er en ny levende by vokset op, og det er helt forbløffende – og gribende – at bykernen er genopbygget ganske korrekt, som den var før krigen.”

Med alla dessa års perspektiv vet vi också att den sovjetiska armén stannade kvar i många år, och att först ett folkligt uppror så småningom kunde befria Polen från den kommunistiska tvångströjan.

Boken är indelad i avdelningar som avgränsar både ämnen och metoder. I journalistik-avdelningen möter vi en ung Leth som vill gräva fram och presentera samtidens författare, filmregissörer och såväl jazz- som popmusiker. Bara att få läsa hans artiklar om The Beatles första konserter i Danmark är oerhört befriade. De ger mig ständiga återblickar till det som var barn- och ungdom i mitt eget liv.

Intervjun med Mick Jagger, gjord redan 1965, är en viktig pusselbit in i den populärkultur som också skulle påverka så många unga människor att det nu, fyrtiofem år senare framstår som ett mindre mysterium. Jagger säger att han känner sig som en berömmelsens fånge, och att han tänker syssla med något helt annat ”når det ikke er sjovt mere”, och med övertygelse förkunnar han att Rolling Stones inte

”er min  tilværelse om nogle år. Ingen skal tro, at jeg er så naiv at tro, at jeg kan blive ved med at synge sådan, som jeg synger nu.”

Det är onekligen ett fint perspektiv man får på saker och ting, när man läser ett sådant uttalande först nu. Vem kunde tänka sig Mick Jagger eller John Lennon göra något helt annat?

Och när jag ser hur han möter författarna, inte minst poeterna, i Danmark tänker jag på, att de är unga men redan formade till de konstnärer man möter långt senare i livet, många av dem nu döda sedan länge: Thorkild Bjørnvig, Uffe Harder, Ole Sarvig och Ole Wivel, bland andra.

I samtalet med Jørgen Gustava Brandt (1929-2006) hävdar denne:

”Digte er til for at vække slumrende sjæle, skærpe deres kritiske evne, deres nysgerrighed.”

Uffe Harder (1930-2002) slår ett slag för möten med läsarna och säger:

”Personligt mener jeg, at når man har udgivet en bog, så er det konsekvensen, at man er indstillet på at svare på folks spørgsmål og altså stå til ansvar for den handling, man har gjort.”

Sist i avsnittet har redaktör Movin valt ut fjorton recensioner skrivna av Leth, där han bland annat tar sig an Henrik Nordbrandt, Kirstens Thorup och Inger Christensen (diktsamlingen Det). Om Det skriver han:

”Det hér kan ikke riktigt blive en anmeldelse. Jeg har læst Inger Christensens ny bog Det, men jeg er ikke færdig med Det. For mig er Det slet ikke en bog, man sådan kan lægge ned foran sig og sige: Det var den bog, det var sådan og sådan, og nu til den næste. Det er nemlig en af sjældne bøger, som laver et kæmpekrater i det litterære øjeblikbillede – og som giver én mærkelige dage, man ikke kommer urørt fra.”

Det skulle ju visa sig att Leth hade rätt. Diktsamlingen Det är idag en självklar del av en nordisk, poetisk kanon.

Och att här finns en hel svit recensioner av balett hade jag inte väntat mig. De är mycket intressanta.

Avsnittet om resorna är bokens höjdpunkt. Där tar oss reseskildraren med till Spanien, Polen, olika afrikanska och sydamerikanska länder och miljöer, samt till den tidens högsta hippie-dröm: Nepal. Det är skoningslöst uppriktiga texter om de västerlänningar som iklädda såväl hippiens som turistens skepnader våldförde sig både kulturellt och handgripligt på människor vid Himalaya i sökandet efter Shangri-la. Dessa texter tar oss också med till Tibet och norra Indien, där fientligheten mot utlänningar är särskilt påtaglig. Boken innehåller sist ett antal skönlitterära texter samt Leths samtal med den legendariske tävlingscyklisten Ole Ritter.

I sitt förord till boken skriver Leth:

”Altså, den selvforelskede Jørgen Leth er blæst omkuld af det arbejde han lavede engang.”

Så kan man se på sitt unga, skrivande liv, utan all högtidlighet, men i medvetande om de årens formande betydelse. Jag menar att den här volymen kommer att bli viktig i Leths verkförteckning. Inte som kuriosum eller arkivexempel, utan därför att den består av så fantastiska texter, som alla erbjuder något av vikt för en Leth-läsare. Det förblir jag.