J.M.G. Le Clézio: Pawana (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Ulla Bruncrona).

Så har ännu en pärla av J.M.G. Le Clézio översatts till svenska, och tack vare Elisabeth Grates omsorg också utgivits (recensionsdag är på tisdag, men jag skriver om den nu).

J.M.G. Le Clézio föll över mig ett bra tag före Nobelpriset. Jag har läst allt som Grate utgivit och dessutom köpt på mig ett stort antal titlar antikvariskt. Tidigare texter om honom i min blogg finner du här, här, här och här.

Denna bok, utgiven i original 1992, är till det yttre en mycket anspråkslös sak. Den är bara 50 sidor lång. Men sedan jag delat upp läsningen på två kvällar fick jag ändå känslan av att ha varit med om en gripande berättelse av det slag man inte glömmer i första taget.

Berättelsen har två röster. Den första, som återkommer i ett andra avsnitt, är John från Nantucket. Den andra, som återkommer i bokens fjärde och sista avsnitt, är Charles Melville Scammon. Den senare har varit skeppare på Léonore. I januari 1865 har han seglat iväg i akt och mening att finna den plats dit gråvals-honorna kommer för att kalva. De seglar längs kusten i Baja California. Ombord har han den då helt unge pojken John.

Dessa två män har – som det tycks av egen fri vilja och en längtan efter jordisk rikedom – närmat sig det fasansfulla. Tack vare skepparen hittar de platsen där otaliga valar samlats för att kalva. Vattnet kokar av deras täta samvaro där. De harpunerar valar, dödar dem, för dem med sig. Men medan de arbetar hugger hajar in på de väldiga kropparna, och från himlen störtar de hungriga fåglarna. Vattnet förvandlas till blod, liv förvandlas till död.

Parallellt löper en annan berättelse som handlar om unge Johns förälskelse i en kvinna, Araceli, som de prostituerade mexikanska kvinnorna fått som slav av spanjoren Emilio (han som skaffade maten och spriten). Hon hade tagits till fånga av armén som sålt henne till Emilio. John kan inte kommunicera med henne, hon talar bara sitt eget språk. Men med ögonens språk finner och älskar de varandra.

De fyra texterna vävs samman till en sorgesång. Charles Melville Scammon tänker på den fråga som den unge pojken John ställde: ”Hur vågar man älska något som man har dödat?”