Shame.

Carey Mulligan i rollen som Sissy.

Jag vet väldigt lite om Grenada-födde, numera brittiske, regissören Steve McQueen. Har sett hans film om IRA-hungerstrejken, Hunger. Och såg nu hans senaste, Shame.

Det finns få ämnen som kan gestaltas så klichéspäckade som sexualiteten. McQueen skildrar dess skugg- och baksidor på ett omtumlande och gripande sätt. När huvudpersonen Brandon, mästerligt och lågmält spelad av Michael Fassbender, närmar sig avgrunden kommer systern till honom. De befinner sig i katastrofens närhet båda två. De trevar sig könsvägen fram i New York. Finner de vad de söker? Jag satt som fastskruvad och väntade på den förlösning som aldrig kom.

Michael Fassbender som Brandon.

DN:s kritiker kallade filmen "otroligt elegant, rå och välspelad". Det kan man skriva under på. Kanske är det just råheten - men också den väldiga, milda ömheten i några oförglömligt öga-mot-öga-varma tunnelbanescener - som gör starkast intryck.