Rebecca Solnit: Gå vilse. En fälthandbok (Daidalos, översättning av Sofia Lindelöf)

Det är många som haft gott att säga om Rebecca Solnits Gå vilse. En fälthandbok. Bernur till exempel. Och det är verkligen en fantastisk bok. Det som förvånar mig är att Daidalos, efter så många aktiva år i förlagsbranschen, fortfarande inte lärt sig göra böcker. Flera tidigare böcker från dem har fallit sönder i mina händer, som lösblad. Den här är satt med extremt breda yttermarginaler, vänster resp. höger, men med en så smal innermarginal, att den segklistrade boken är nästan omöjlig att öppna så mycket att hela texten blir läsbar. Det är frustrerande och ovärdigt. Jag hade velat se ett nytryck av boken, självklart då med en trådbindning som gjorde det möjligt att öppna den ordentligt.

Jag ska inte gnälla mer, men ville ha detta sagt. Så jag bjuder denna måndag istället på ett citat ur den fina boken:

"Jag växte upp med naturen som tillflykt, med möjligheten att överge de sociala relationernas horisontella värld och i stället liera mig vertikalt med himmel och jord, materia och ande. Vidsträckta vidder passar en sådan längtan bäst, de vidder jag själv först kom i kontakt med i öknen och senare på slätterna i väster. Sådana vidder är inte så lätta att ge sig ut på som man skulle kunna tro; det är ofta privat mark som man passerar på väg till offentlig mark med träd och branter, privat för att det är svårare att prissätta ingenting än att prissätta något och för att marken - så länge det inte handlar om fullständigt tomma och ökentorra gamla sjöbottnar - kan användas till odling och bete."

Trots att vår allemansrätt erbjuder helt andra möjligheter känner jag igen mig i denna längtan. Hela dagen igår befann jag mig i ett sådant läge mellan himmel och jord. Havsdoften fanns både i och över mig hela tiden. Den klarblå himlen och havsvattnet var allt som fanns just då. Jag satt, för första gången i mitt liv, i en fin segelbåt som en bekant har liggande i Tosteberga. Det var svindlande vackert och mycket vilsamt.