“Individens frihet måste begränsas så pass att han inte blir en plåga för andra människor.”

Birmingham. Foto: AN

I Daily Mail gjorde Max Hastings en analys 2011, medan upploppen fortfarande pågick. Eftersom den starkt skiljer sig från det mesta som skrevs vill jag också referera den. Han börjar med att berätta om hur han visas runt i Detroit efter upploppen 1967, då 43 människor dog. En svart journalist, Joe Strickland, säger till honom: ”Tro inte på allt människor säger till medierna, om hur ledsna de är över vad som hänt. När de talar med varandra säger de: ’Vilken härlig brasa!’”.

Hastings säger sig vara säker på att de som nu deltar i upploppen, svarta och vita, som har bränt ner och plundrat runtom i England, tänker att de haft roligt, att livet blivit intressantare, att de har fått uppmärksamhet.

Som en ung flicka sa i en BBC-intervju, så har upploppen visat ’de rika’ att ’vi kan göra precis vad vi vill’. Hastings menar att det beror på, att dessa unga människor saknar en moralisk kompass som skulle göra dem mottagliga för skuld eller skam.

”Förutom att sakna jobb har de inga förebilder i familjer, i de flesta fall lever de i hem där fadern är arbetslös eller helt enkelt bara lämnat dem. De är analfabeter och kan inte räkna, bortom vad som behövs vid datorspelen. I grund och botten är de vilddjur. Jag använder medvetet den termen, eftersom de saknar den disciplin som behövs för att man ska kunna få ett jobb, och det samvete som kan skilja på rätt och fel. De svarar bara på instinktiva, djuriska impulser – att äta och dricka, ha sex, stjäla eller förstöra andras ägodelar. Deras uppträdande på gatorna liknar det som isbjörnen hade när den angrep ett norskt turistläger förra veckan. De gjorde vad som föll dem in och till skillnad från björnen, var det ingen som sköt dem för det.”

Hastings sätter in upploppen i ett större socialt sammanhang och skriver: ”Den nedslående sanningen är att det på botten av vårt samhälle finns ett skikt av unga människor utan färdigheter, utbildning, värden eller mål. De saknar det som de flesta av oss skulle kalla ’liv’, de bara finns till. Ingen har vågat föreslå dem att de borde känna samhörighet med något, minst av allt Storbritannien eller deras lokalsamhälle. De tittar inte på kungliga bröllop” konstaterar Hastings och tillägger att de förstås inte heller är stolta över att vara ”Londoners, Scousers (Liverpoolbor)  eller Brummies (Birminghambor)”.

Är det ändå inte värst, att de vid sidan av total okunskap om det förflutna, “saknar allt intresse för nuet”? frågar Hastings. Det enda de tycks bry sig om, säger han, ”är videospel, gatuslagsmål, droganvändning och brottslighet.”

Hastings hänvisar till John Stuart Mill som 1859 skrev essän On Liberty i vilken det heter: “Individens frihet måste begränsas så pass att han inte blir en plåga för andra människor.” Ändå är det så, att det överallt i landet bryts mot denna vitala princip för ett civiliserat samhälle, ostraffat, säger Hastings.

Vem ska man lägga skulden på? Hastings: ”Familjens sönderfall, den fördärvliga bilden av ensammamman som något önskvärt, familjelivets förfall där till och med gemensamma måltider blivit sällsynta, allt detta har bidragit i hög grad till den unga underklassens tillstånd (…) Och hur är det med skolan. Jag tror inte att den kan beskyllas för att ha skapat en groteskt njutningslysten, icke-bedömande kultur. Den har sist och slutligen sanktioneras av parlamentet, som vägrat goda, att barn har bättre förutsättningar med två föräldrar istället för en, och att beroende-kulturen är en tragedi för den som får något utan motprestation.”

Vad blir det av barnen i en sådan skola? Hastings skriver: ”De saknar koder och värderingar som hindrar dem att uppföra sig anti-socialt, eller rentav kriminellt, och en liten risk att bestraffas för att de gör så. De saknar ansvarskänsla för sig själva, och ännu mindre för andra, och ser ingen annan framtid än nästa måltid, nästa sexuella upplevelse och nästa fotbollsmatch på tv. De utgör en belastning på samhället, eftersom de inte bidrar med någonting, samtidigt som de kostar skattebetalarna miljarder. Den liberala opinionen anser att de är offer, eftersom samhället har misslyckats med att erbjuda dem tillfälle att utveckla sin potential. De flesta av oss skulle kalla det nonsens. De är istället offer för en perverterad livssyn, som sätter den personliga friheten allra högst och förnekar underklassen den disciplin – ansvarsfull kärlek – som ensam kan möjliggöra för några av dess medlemmar att fly beroendets träsk, där de nu lever.”

Naturligtvis betraktas Hastings tankar som djupt reaktionära. Det kan jag förstå, eftersom de uttrycker en starkt rationell reaktion på det sociala och kulturella förfall vårt europeiska kultur befinner sig i. Är det inte just till dessa människor vi bör söka oss för resonemang och studier? Den som inte reagerar på samtiden har förstås ingenting nytt eller tänkvärt att erbjuda oss. Mot slutet av sin essä säger Hastings att hans hund uppför sig bättre än de ungdomar som deltog i upploppen, till exempel i Birmingham. Det får mig att tänka på att människor som uppför sig riktigt illa här hos oss ibland kallas för ”fähundar”. Hastings vrider begreppet åt andra hållet. Och så säger han: ”Dessa människor är produkter av en kultur som ger dem så mycket villkorslöst att de aldrig får lära sig hur man blir en människa.”