Klicka för läsbart format. Titeln är tryckt i silver, därför
blir den nästan oläsbar vid skanning.
Men vackra är de, Modernistas böcker.
blir den nästan oläsbar vid skanning.
Men vackra är de, Modernistas böcker.
Cesare Pavese: Innan tuppen gal (Modernista, översättning av Ervin Rosenberg).
Under ett par veckor unnade jag mig lyxen att riktigt sakta, nattetid, njuta av Cesare Paveses Innan tuppen gal. Den läsningen var en frisk källa samtidigt som annat legat bredvid och pockat på pliktläsning. Men det är Pavese som stannar i minnet. Språket, dess kärva skönhet, tog mig redan efter några sidor, och det är detta språk som Ervin Rosenberg så vackert förmedlar. Gång på gång slår det mig vad som utmärker stor litteratur.
Innan tuppen gal består av två längre berättelser, Fängelset och Huset vid kullen.
Navet är i båda berättelserna en plats som utstrålar hemmets trygghet
men som i själva verket är något helt annat. I Fängelset är det fuktiga,
kalla och påvra lilla huset en förvisningsort för Stefano, en av dessa
män som sändes långt hemifrån som straff. Han hamnar i denna fattiga och
gudsförgätna lilla by vid havet, där fängelsemurarna består av berg,
himmel och hav och han så småningom inte bara finner äkta människor att
samtala och dricka med, men också en kvinna som vill dela hans bädd. Att
han så småningom förälskar sig i en annan kvinna gör inte livet
lättare, men det förloppet skrivs också in i berättelsen som en hägrande
frihet.
Cesare Pavese, 1908-1950
Den andra platsen, i Huset vid kullen, är i själva verket också den en tillflyktsort för Turinläraren som gömmer sig under de sista åren av kriget, då italienska svartskjortor och nazityska trupper strider om makten i landet. Där på kullen kan också han umgås med äkta människor, och en hund som är viktig för honom, till dess han eftersöks aktivt och gömmer sig på ett klosterinternat.
Därifrån börjar han sin långa vandring tillbaka till hemorten, i en ständig kringgående rörelse för att inte hamna i de stridandes klor. För första gången möter vi här de partisaner som också slogs om makten.
Med tanke på Paveses eget livsöde finns det en personlig klangbotten i berättelserna. Pavese skrev utifrån egen erfarenhet. Att han dessutom strax efter kriget tog sitt liv färgar naturligtvis dessa illusionsfria texter och ger de sista sidorna av Huset vid kullen en nästan profetisk ton. Jag läser de allra sista orden och bär dem med mig:
”Nu, när jag har sett vad krig är, vad inbördeskrig är, nu vet jag att om det var över en dag, alla borde ställa sig frågan: ’Och vad ska vi göra med dom som har fallit? Varför har dom dött?’ Jag vet inte vad jag skulle svara på det. Inte nu i varje fall. Och jag tror inte heller att andra skulle kunna göra det. Kanske bara de döda vet det, och det är bara för dem som kriget har tagit slut för gott.”
Tack till Ervin.
Bernur skriver om boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.