Den brittiska vänsterns gatuopposition.

Georg Galloway, en av ledarna för Respect,  föddes 1954 i Skottland, f.d. parlamentsledamot för Labour, men uteslöts 2003 sedan han uppmanat brittiska soldater att vägra strida i Irak. Han hade då bakom sig kampanjer för att häva sanktionerna mot landet och 2002 mötte han också Saddam Hussein. På senare år har hans aktiviteter ofta handlat om Gaza och han har vid ett flertal tillfällen mött Hamas-ledarna.

Jag har tidigare, bland annat när jag skrivit om EDL och BNP talat om gatuoppositionen. Jag försökte hitta ett ord så lite som möjligt laddat med känslor och aggressioner, trots att det ofta handlar om både aggressioner och våld när olika rörelser demonstrerar på gator och torg. Inne i texterna går det förstås att se var mina egna tankar, känslor och sympatier finns. Så vet till exempel mina läsare vad jag anser om begrepp som "islamofobi" - men just här har jag inte för avsikt att polemicera, utan mer att presentera. Och i presentationen av de olika rörelsernas demonstrationer undviker jag konsekvent att använda ordet "pöbel" - men censurerar förstås inte när de intervjuade eller citerade personerna använder det.

Nu har det alltså blivit dags att ta sig an de olika vänsterrörelserna. I texten nedan talar jag främst om Respect, men som framgår kommer jag att gå vidare och skriva också om Unite Against Fascism och andra. Notapparaten finns inte med i bloggen. Men i boken blir den ganska utförlig.

*

Hur ser Unite Against Fascisms och partiet Respects gatuopposition ut? Låt mig börja med Respect, som måste betraktas som ett nytt och aningen icke-ortodoxt försök att mobilisera en mer allmänt hållen vänsterrörelse, med UAF:s retorik på ett betydligt skarpare sätt väcker gamla spöken och föreställningar till liv. UAF återkommer jag till senare i detta kapitel.

Ur Respects partiprogram, avsnittet Ett samhälle, många kulturer – att säkra rättvisa och jämlikhet,  läser jag tre punkter där man kan säga att partiet har profilerat sig:

“Storbritanniens mångfald är dess styrka (…) Att göra muslimerna till syndabockar i medier och av politiker är ett hot mot våra dyrt förvärvade medborgerliga rättigheter och friheter.”

Och två av dessa punkter som sedan följer är:

”Försvar för religiösa och kulturella uttryck hos alla trosinriktningar och bekämpa alla försök att begränsa sådana uttryck.”

”Starkare lagstiftning för att kunna hantera rasism, sexism, homofobi, antisemitism, islamofobi och alla former av trångsynthet.”

Ett lite vänsterparti, Alliance for Workers' Liberty,  har skällt en hel del på Respect. Jag misstänker att det har att göra med att de känner sig hotade av partiets bildande. Här ett exempel från partiets första år, den 22 mars 2005, då man i AWL:s tidning Workers´Liberty kunde läsa:

”Vid en tidpunkt då New Labour och Tories tävlar om vem som kan uppbåda den hätskaste fientligheten mot asylsökande och invandringsrättigheterna, så kunde man kanske förvänta sig att vänstern skulle förenas i opposition mot denna reaktionära smörja. Dessvärre blir du besviken. I Morning Star den 12 februari skrev George Galloway att han inte bara är motståndare till öppna gränser utan att han också är anhängare av ”poängsystemet” vid invandring, som nyligen dryftades av några politiker från den styrande klassen.Galloway känner sig bekväm i sin naturliga, stalinistiska omgivning och han låter masken falla och överger också den sedvanliga nickningen gentemot arbetarklass-politik. ’Varje land’, skriver han, ’måste ha kontroll över  sina egna gränser – ingen föreslår på allvar att man ska skrota invandringskontrollen.’ Bra att veta vad han tänker om sina allierade i SWP, vars ’Det vi står för’ fortfarande framför kravet på fri invandring, men som numera aldrig talar om det offentligt, eftersom de inte är det minsta ärliga i sin politik.”

*

Chris Chilvers från Respects huvudkontor i Manchester berättar för mig:

Respect är ett vänsterparti och vi definierar oss själva som socialister, även om vi tycker att begreppet progressiva har större giltighet bland britterna i dagens situation. Respects föddes ur den stora antikrigsrörelsen och den två miljoner stora demonstrationen den 15 februari 2003#. En koalition av individer och organisationer samlades bara för att konstatera att regeringen helt ignorerade deras röster, trots ett överväldigande folkligt stöd och ett folkligt stöd för antikrigs-saken. Eftersom de tre stora partierna i brittisk politik inte var konsekvent för fred, så bestämde sig Salma Yacoob för att skapa en politisk organisation som kunde ställa upp i val för att ge röst åt de människor som mot kriget. När sedan George Galloway utesluts från Labour så drevs han att göra gemensam sak med den framväxande koalitionen och han bidrog till att skapa Respect i januari 2004.

Respect använder sig inte av ’partiuppfattningar’, våra medlemmar är fria att följa sina egna samveten i många frågor, men vi har klara och tydliga analyser av EDL, BNP och Freedom Party. BNP är i grund och botten ett fascistiskt parti, ett parti som vördar nazismen och som ganska nyligen imploderat. Freedom Party är ett av flera resultat av denna implosion, med ett ledarskap bestående av fascister och som vunnit stöd hos vissa i EDL. EDL själva har ett ledarskap som består av BNP- och före detta BNP-anhängare, vilka utvecklat en annan strategi än BNP när det gäller att värva fotbollshuliganer som kan mobiliseras under islamofobiska slogans och för att demonisera. Deras huvudsakliga strategi är de mycket högprofilerade marscherna och protesterna runt om i England, där de vill skapa antagonism och hot mot de asiatiska samhällena, för att få igång rasbaserade konfrontationer. Genom att göra detta hoppas EDL att man ska ersätta dagens politiska debatt i Storbritannien med en mer ”ras”-baserad och att av fotbollshuliganerna skapa en fascistisk gatuarmé förmögen att attackera och skrämma sina motståndare.

Respect genomför en pågående och principiell kampanj mot islamofobi och för tolerans i en mångkulturell miljö. Eftersom vårt parti är förespråkare av fred med muslimska länder, istället för att bomba och invadera dem, så attraheras många muslimer av oss. Efter vi medger att islamofobi är ett inrikes rättfärdigande av krig och de medborgerliga rättigheternas förfall, så är vi dess motståndare och får avsevärt stöd från muslimer. Respect är inte på minsta sätt ett religiöst parti, vår politiska plattform och våra syften är sekulära, men medger att religionsfriheten är en viktig aspekt av den allmänna friheten. Detta gäller alla trossystem, men vi finner ofta att många av judisk tro är misstänksamma mot Respect på grund av partiets officiella och principiella stöd för Palestina, inklusive organiserandet av hjälpkonvojer till Gaza. Hur som, det finns ingenting i partiets politik som är fördömande av den judiska eller någon annan tro.

Respect har ingen partiorganisation i Wales och Skottland eftersom det där finns andra progressiva partier. På senare tid har dock en viss förändring skett och Respect har börjat organisera i båda länderna. Vi gör det däremot inte i Nordirland, därför att vi där ger Sinn Fein vårt stöd. Vi har byggt upp starka partiorganisationer i East London, Birmingham, Bradford, Manchester och planerar nu att bygga nya avdelningar.

Salma Yaqoob (född 1971 i Bradford) är en av ledarna, tidigare också viceordförande, för Respect, tidigare kommunalpolitiker i Birmingham, ledare för stadens antikrigskoalition och talesperson för Birmingham Central Mosque. Sedan några år är hon sjuk och ej aktiv på sina poster, men eftersom det var hon som tog initiativet till bildandet av Respect, är det viktigt att hon finns med här i berättelsen, och Chris Chilvers berättar också om henne.

I Birmingham hade Respect tre fullmäktigeplatser och ställde upp i parlamentsvalen, där Salma Yaqoob kom tvåa efter Labour både 2005 och 2010. Vårt starkaste stöd har vi fått i den sydöstra delen av staden, ett område som heter Sparkhill, där vår ledare är verksam. Tills alldeles nyligen hade vi en heltidsanställd organisatör i Birmingham, men eftersom vi har en ny, konservativt ledd regering så har det också ändrat mönstret bland väljarna, då många av våra väljare som är emot de konservativa nu väljer att ge Labour sitt stöd, och på så sätt ge uttryck för sin protest. Resultatet för oss blev att två av våra fullmäktigeledamöter besegrades i lokalvalet 2011. Salma Yaqoob har avgått eftersom hon de senaste tre åren varit sjuk och i behov av medicinsk vård.

Vi återskapar nu stödet till partiet i Birmingham. Partiets huvudsakliga, sociala bas, är unga människor och i allmänhet sådana som är oorganiserade och har uselt betala manuella arbeten, vilka också är tillfälliga. Partiet har också stöd från en del intellektuella, men de är få. Särskilt starkt stöd har vi bland unga sydasiater, men det finns indikationer på att vår bas breddas till att omfatta också vita och afrokaribiska samhällen därför att vi har en plattform som motarbetar nedskärningar och som stödjer ’tillväxtpaket’ i de offentliga jobbprogrammen, miljövänliga teknologier och högre skatter från de rikaste.

*

UAF presenterar sig själv och sitt handlingsprogram så här:

” Eftersom det är ytterst brådskande, manar vi till bredast möjliga enighet mot den alarmerande ökningen av rasism och fascism i dagens Storbritannien. Det senaste årtiondet har rasism och islamofobi vuxit i samhället. Som ett resultat av det har vi sett en ökning av det rasistiska våldet och attackerna på mångkulturen.”

Även om de skriver om och kallar till krig mot BNP, tycks det ändå vara EDL som är deras viktigaste motståndare. Om EDL skriver de:

“English Defence League är en organisation som består av rasistisk pöbel med anknytningar till BNP, och det ser ut som om de intensifierar sin aktivitet. De har riktat in sig på muslimer och moskéer, piskat upp hat, splittring och våld på det platser där de tillåtits att marschera. EDL-anhängare knivhögg en äldre man, en kväll efter en EDL-demonstration i Bolton, i mars 2010. EDL-supporters skapade upplopp i Stoke-on-Trent tidigare i år, då de angrep asiatiska invånare och polis.”

I augusti 2009 kunde man i Birminghan Post läsa om vad som hänt vid ett United Against fascism-möte i Birmingham:

”Käre redaktör, jag vill börja med att säga förlåt till Birminghamborna för vad som hände i lördags kväll, och som jag skäms över att ha varit en del av (…) Jag liksom de flesta Birminghambor älskar det faktum att vår stad är så mångfaldig och levande. Jag kände att detta var värt att försvara, särskilt mot ett gäng bråkmakare, de flesta från andra platser. 

Men det skulle visa sig att UAF inte månade ett dugg mer om vårt samhälle än de rasister som de flesta av oss kommit för att protestera emot. De unga muslimer som drog fram genom stadskärnan blev uppviglade till våld av UAF- aktivister. Jag befann mig nästan längst fram vid mötet på Rotunda Square och jag såg hur de arbetade, och jag såg hur allt blev omöjligt att kontrollera. UAF borde ha ändrat sin retorik när de såg att de unga muslimerna blev rastlösa och arga. 

Istället blev deras talare alltmer aggressiva och började prata om att ’krossa BNP’ (som inte ens var där) och de skickade in agitatorer i folkmassan, för att piska upp vreden ännu mera. Bara några få medlemmar av Socialist Workers party, några fackföreningsmänniskor och en handfull moderata muslimer hjälpte polisen att lugna upploppen. När det gäller UAF så kan jag säga att jag aldrig mer kommer att vara med i någon av deras protester. Jag kan bara upprepa hur ledsen jag är att allt urartade. UAF har inte lyckats med något, förutom att skapa rasspänningar som inte fanns där förut.”

Detta brev, som jag bara citerat bitar ur, hade undertecknats av Josh Allen i Bournville.

(Jag återkommer förstås utförligt till UAF och andra vänsterrörelser).