Sett, hört och läst från Sparkhill.

Stratford Road i Sparkhill på den tiden då det var engelskt område.

Idag vill jag visa er en inledning till ett kapitel jag arbetar med just nu. Det ska handla om Sparkhill. Som alla andra samhällen i Black Country kan det förstås räknas som en del av Birmingham, men man kan också närma sig det som vore det en alldeles egen kommun (och här går jag inte in på de olika definitionerna i engelsk lagstiftning, jag talar mer om den känsla man som resenär får när man närmar sig ett samhället). Sparkhill känns definitivt som en annan stad. Ja, Sparkhill känns som en annan värld. Jag vet att det finns människor som lite skämtsamt säger ”Välkommen till Pakistan”, men det försöker jag låta bli (trots den stora frestelsen). Nå, här alltså inledningen.

Kan man lära känna ett samhälle utan att själv bo där? Det är en fråga jag ställt mig själv under mer än fyrtio års resande och skrivande. Om man lever skrivande kan man förstås inte avstå från skrivandet som är förknippat med resandet. Allt sedan mina tidiga vuxenresor (och då räknar jag bort tonårens besök i Paris och liknande) har jag skrivit, ofta har det blivit texter som kunnat publiceras i dagstidningar, därför att resmålen varit ganska ovanliga.

Så skrev jag till exempel vid flera tillfällen från resor i Albanien. Tidningar som Arbetet och Helsingborgs Dagblad var alltid intresserade. Också tidskrifter om film, litteratur och politik ville ha dem. Men visste jag egentligen särskilt mycket om Albanien? Det jag visste var vad de ville visa mig och vad jag kunde läsa mig till.

De senaste två årtiondena har lärt mig att det fanns minst sagt angelägna saker att skriva om, men att de doldes och förnekades så intensivt att jag och många med mig trodde att de inte existerade. Likadant var det förstås med min resa i Libyen 1983. Man kan  förstås luras av att resa skrivande i diktaturer. Däremot tycker jag att det varit betydligt lättare att försöka lära känna öppna, demokratiska länder. Det har jag gjort i många år från Portugal, Frankrike, England, Tjeckoslovakien, Finland och andra platser.

Med engelska Black Country och Birmingham förhåller det sig i viss mening annorlunda. Jag skrev redan under första vistelsen där, från april till och med juli 1998, men det blev i hög grad sådant jag kunde samtala eller läsa mig fram till. En betydande del av texterna byggde på intervjuer och kunde kallas för klassiska reportage. Men eftersom jag i hög grad kom att intressera mig för platsen utifrån 1998 års upplevelser kunde jag också tränga djupare in i saken.

Så när jag, som i detta kapitel, ska berätta om Sparkhill i Birmingham, gör jag det utifrån sådant jag själv sett, sådant jag läst mig till och sådant som den brittiska dagspressen skriver om. Jag vill inte påstå att jag känner Sparkhill, det vore förmätet. Men jag tror att jag utifrån bestämda fakta kan peka på saker som utmärker samhället där.

Sparkhill under blitzen.

Sparkhill är ett starkt islamiserat samhälle. Det finns nitton moskéer där. Men islamiseringen märks väldigt tydlig för besökaren även om han eller hon inte sett en enda moské. De beslöjade kvinnorna är regel. Och det gäller i hög grad också de kvinnor som bär niqab. Ingen annanstans i Birmingham har jag sett så många bära den.

Hur har denna process varit möjlig? Det finns egentligen ett svar som sammanfattar orsaken: invandringen från Asien, och då främst av pakistanier och bangladeshier. Utvecklingen har förstärkts ytterligare under 2000-talet, då en stor mängd somalier flyttat till Sparkhill.

Denna utveckling har också medfört att Sparkhill blivit en plats där både fullfjädrade och aspirerande islamistiska terrorceller avslöjats. Fallen är, låt säga under de senaste sex-sju åren, ganska många. Liksom i Luton har terrorgrupperna i Sparkhill konkreta personnamn och kan knytas till enskilda dåd och enskilda grupperingar. I Luton fanns det en förbindelse med de fasansfulla terrorbomberna i London den 7 juli 2005.

I dagens Sappho kan man läsa om hur islamiseringen ser ut just i Luton. Inte minst bilderna talar i det reportaget sitt tydliga språk.