Ola Klippvik: Vikbodagbok II (Natur och Kultur).

Inom kort utkommer Ola Klippvik med sin andra dagbok från Vikbolandet, vardagen och det som väcker tankar och idéer. Klippviks bok heter helt enkelt Vikbodagbok II och den pryds på omslaget av en fin vinterbild som fått vinjettens behagliga form. Bokens texter är alla ungefär lika långa (en boksida) och de är inte dags- utan veckodaterade. Han börjar i vecka 38, år 2010, och lever sig skrivande fram till vecka 37, 2011.

Jag hade turen att få boken samma dag som jag insjuknade. När jag den dagen fick posten inburen till mig kunde jag öppna Klippviks bok och en ny självbiografisk volym, den tredje, av Jørgen Leth. Det var en bra början. Oavsett hur länge jag skulle bli liggande så hade jag fint och stimulerande sällskap. De två första dagarna läste jag bara korta avsnitt, men efter som tiden gick blev det allt mer.

Eftersom jag är mycket svag för alla typer av dagboks- och brevböcker, passar Vikbodagbok II så bra för mig. Jag tänker att Klippvik är i samma ålder som mina två äldsta barn. Det han skriver ger mig därför också ett perspektiv på hur människor betraktar livet och världen idag. Förbluffande mycket hos Klippvik liknar mitt eget betraktelsesätt, trots den relativt stora åldersskillnaden.

Foto: Gertrud Hellbrand.

Det finns en rak och enkel saklighet i texterna. Och alldeles som om allt här i livet hängde samman, eller utspelades parallellt kan man läsa om amerikansk nyfattigdom och en granne i byn som just fyllt sjuttio, i en och samma text. Och visst, det är precis så det är med oss människor. Vi lever våra alldeles vanliga liv, dag efter dag, natt efter natt, samtidigt som det sker dramatiska saker runt knuten eller på andra sidan jorden.

Turkmenska mattor, öländska vandringar, sjukdomar, barnlekar, arabiska uppror, översvämningar i Brasilien, allt och så mycket mer äger rum parallellt i våra liv. Tiden är ett ständigt flöde av skeenden och relationer. Den som föds får syn på den värld som en annan, på samma sjukhus, just lämnat. Mitt i ett andetag far Sven Wernström förbi. I ett annat hälsar Klippvik på hos Axess i Stockholm. Men han tackar också nej till saker därför att han inte har råd med tågbiljetten. Där log jag igenkännande. För oss som lever under existensminimum är det också viktigt att få belysa sådana aspekter av konstnärstillvaron.

Ola Klippvik har en sällsynt förmåga att skriva ner detta liv så att det framstår precis så som det är: föga upphetsande, alltid oroande, ofta vackert och storartat men ibland också en tragedi på det personliga planet. Jag är tacksam för att jag fick vistas med honom, ett helt år gick medan jag låg i sjuksängen.