... fira tystnaden här med mig

Foto: Astrid Nydahl.

Ur Bo Carpelans sista bok, Blad ur höstens arkiv, läser jag:

”Är verkligen förtvivlan lyckans kärna, som Kierkegaard hävdar? Är det inte snarare melankolin, vemodet, känslan av att åren svindlande snabbt rör sig in i glömska och dimma, medan enstaka ögonblick ristar sig in i själens hud som ett dröjande blåmärke. Bäst att röra sig försiktigt över marken för att inte störta ned i intet. Bäst att sitta vid köksbordet, tung som en sten, med ekande, ibland hotfulla skrän från okända fåglar på avstånd där ute, i skymningen. Jag längtar efter människor som skulle fira tystnaden här med mig. Jag får fira den ensam; det är lärorikt.”

Jag vaknar. Det brukar jag göra. Ur drömmen som innehöll en konferensresa med fria drinkar tillsammans med pastor Tegnér steg jag upp till en kopp kaffe. Ensammare kan ingen vara än den som jämför drömslutet med vakenstarten.