Industrialismens barndom i Birmingham. De unga brummies identitet och gängtillhörighet.

Barn i Sutton Park, Birmingham 1890-tal.

Hur såg det ut i industrialismens tidiga skeden, då människor i stor skaror kom till städerna i Black Country? Det vore oklokt att betrakta gängkriminaliteten (eller för den delen rena maffiaorganisationer) som ett unikt fenomen för det postindustriella samhället. Jag uppehöll mig en hel del vid ämnet då jag skrev om Friedrich Engels bok Den arbetande klassens läge i England. Närmast på tur står läsningen av Philip Goodersons bok The Gangs of Birmingham som avhandlar 1870-talets fruktade och farliga gäng, sådana som The Sloggers och The Peaky Blinders.

Intressant är att Gooderson också kopplar dessa fenomen till den epok då Birmingham betraktades som en ”workshop of the world” och industrialismen lockade mängder med människor till staden. De fann förstås inte lyckan de sökte, utan oftast istället trånga och smutsiga gränder där de levde i överbefolkade hus. Deras dröm om att få arbeta i de fabriker där man tillverkade vapen, spik, söm och smycken byttes mot en tröstlös slumtillvaro. Åren 1800 - 1890 sexfaldigades Birminghams befolkning. Det våld som präglade slummen var frukten av en rå machokultur där brottning och boxning utövades på gatorna, och när denna kultur blandades med politiskt, sekteristiskt våld fick man en omfattande kriminell subkultur.

Så läsningen av Gooderson ger först och främst en förståelse för att gängkriminaliteten finns som ett kontinuerligt inslag både i det gryende industrisamhället och 140 år senare då det mesta av industrin lagts ner för avlägsna platser där arbetarna är extremt underbetalda och där regelverk och lagar är sådana att industrialisterna kan härska oemotsagda och därmed öka vinsterna väsentligt. En annan gemensam faktor är slående: under epoken 1870-1890 hade gängkriminaliteten tydlig förankring i arbetarklassen, inte minst i den från Irland invandrade, och mycket av dagens brittiska gängkriminalitet frodas också i de olika områden och sociala skikt som domineras av invandringen, inte bara de som kom från det forna imperiet (karibier, pakistanier, bangladeshier) utan också senare från de arabiska och afrikanska kulturerna. Etnicitet kom också nu att bli en sammanhållande faktor, ett kitt som kunde definiera vem som var ”vi” och vilka som var ”dom”. Det uttalade hatet mot brittisk, vit urbefolkning i arbetarklassen och bland de trasproletära skikten, uttrycks inte sällan med orden ”white trash”.

New Street, 1870-tal.

Gooderson understryker att de våldsamma ungdomsgängen var ett nytt problem i Birmingham, ingenting man sett före det industriella revolutionen.  Det jagades billig arbetskraft i Black Country och för barnen gällde det snabbt att anpassa sig. Men också sedan de fått jobb och slet hårt för den lilla lönen, stod de ändå utan varje form av fritidssyssla. Traditionellt sett hade det i Birmingham varit ledigt om måndagarna. Sakta växte en ny tradition fram som gjorde att lördagarna, både eftermiddagar och kvällar fylldes av fritid. Då uppstod också  spelandet på gator och torg, liksom de arrangerade slagsmål man kunde satsa pengar i, fanns det en slant över gick den till lite mat och dryck och något enstaka musikställe eller cirkus. Men så växte också något annat fram, nämligen arbetarföreningar, kooperativ och fackföreningar. Det kom också en ny utbildningslag, Education Act of 1870, med vilken man försökte gå in i de yngsta i primitiva skolor på heltid. Vid den här tiden kunde man knappast tala om att arbetarna uppträdde som klass. Snarare var man splittrade utifrån områden man levde i, till och med den enskilda gatan kunde skänka identiteten som behövdes. Det var därför mer en fråga om klan, än om klass. Från 1870-talet och framåt tycks också etnicitet spela en allt mindre roll i arbetarnas led och när man närmade sig år 1900 kunde man se en allt högre grad av homogen arbetarklass.

Corporation Street, Birmingham 1880-tal.

Birmingham fick stadsrättigheter 1889 och var en snabbt växande stad. Redan 1911 hade den drygt 840.00 invånare och var därmed Englands andra största stad (jämför med idag, då den alltjämt är andra stad, med en befolkning på drygt miljonen). Staden betraktades som vital och lockade människor till sig. Utbildade arbetare var betydligt vanligare här än i övriga England. Och vid en jämförelse med Manchester uppges en radikal politiker ha sagt att Birmingham hade ett hälsosammare socialt och politiskt klimat. Skillnaden ska i ett tidigt skede ha varit att Manchester framför allt hade de stora tunga industrierna, medan Birmingham hade mer av mindre arbetsplatser och små verkstäder med färre anställda. Den skillnaden var däremot så gott som utplånad runt 1970, då stadens fabriker växte kraftigt.

Vid just denna tid blev begreppet slogging allmänt känt. Enligt Birmingham Gazette 1873 innebar slogging ”ett skoningslöst stenande av förbipasserande”. Lite svårt är det att reda ut begreppets betydelse, eftersom det också användes i fabrikslivet som ett uttryck för mycket hårt arbete. Men det är otvetydigt så att slogging var ett sätt att våldsamt agera gentemot omgivningen, oavsett om det var med bara knytnävarna eller med stenar. Detta våld förekom ute i stadens olika kvarter och enligt Gooderson höll det hela stadsdelar i skräck i mer än 30 år. Sloggers, säger han, var den tidens huliganer.

Holloway Head, 1870-tal.

Gooderson skriver att begreppet slogging etablerades under 1870-talet i Birmingham och att smeknamnet ”slogger” kunde gälla båda de män som slogs för att vinna priser och för de ungdomsgäng som kastade sten på folk (jämför med dagens förortsgäng som attackerar räddningskår och polis med stenkastning). I Thomas Hughes roman Tom Brown´s Schooldays, utgiven 1857, fanns det en karaktär med namnet Slogger Williams, en ung man med hård näve och som gärna använde den. Så småningom växte de två betydelserna samman och användes under de följande trettio åren om alla som slogs, angrep med knivar eller med stenar. Stenkastandet kom rentav att betraktas som Birmingham-tradition. Pojkgängen angrep ofta människor som promenerade till och från New Street Station eller kyrkobesökare. I samtliga fall handlade det om oprovocerat våld. Gatorna var hemmet för dessa unga grabbar. De ansåg att gatorna var deras och att de var de som bestämde där.

Under 1860-talet hade det mesta av Birminghams gatuvåld religion eller etnicitet som orsak. Politiskt grundat våld var ovanligare även om både Tories och Liberals använde sig av betald gatupöbel i valtider. Dessa våldsverkade hade den milt ironiska beteckningen ”lambs”. Religions- eller etnicitetsgrundade slagsmål utkämpades mellan irländska invandrare (katoliker) och infödda engelsmän. Det fanns egentligen bara två andra invandrade folkgrupper i Black Country vid denna tid, och de var östjudarna och zigenarna. Invandringen av östjudar ökade markant på 1880- och 1890-talen då många judar också flydde de ryska pogromerna. I Birminghams utkanter levde de flesta zigenarna/romerna. Intressant att notera är att dessa romska bosättningar orsakade samma lokala osämja och stridigheter som dagens resande-bosättningar, oftast illegala, utgör för samlevnaden i Black Countrys glesare befolkade områden.

Naturligtvis utgjorde pubarna också här en ständig källa för bråk, slagsmål och allvarligare misshandel. Det kunde räcka med en vägran att servera öl till en alltför ung pojke, för att stora bråket skulle utlösas.

Bull Street, 1890-tal.

Arbetarna i Birmingham, ”brummies”, ansåg sig själva vara de bästa i världen, de uppträdde ofta arrogant och de trakasserade främlingar. Stadens hårdaste och mest kaotisak område fanns mellan de viktigaste kanalvarven och New Street Station. Det räckte att nämna gatunamnet Navigation Street, för att man skulle associera till alla sorters våld, inte minst på grund av all dryckenskap och prostitution som förekom där. Bland de prostituerade fanns det också barn ner till tolv års ålder, som gjorde allt för att hålla svälten borta. De allra yngsta var formellt sett tändsticksförsäljare, men vad de utsattes för i dessa kvarter kan man lätt föreställa sig. När journalister började samtala med dessa unga flickor, kom det till den större allmänhetens kännedom vad som pågick, och när man så småningom fick Children Act of 1889, kom också betydligt strängare straff mot män som utnyttjade barn. Men som Gooderson påpekar, kunde inte ens dessa straff avskräcka de män som var på jakt efter ”oskulder”.

Birmingham Mail rapporterade så sent som i november 2011 att man idag har liknande problem i staden. Studerande och unga mammor prostituerar sig för att dryga ut de små inkomsterna. Mot slutet av 1800-talet grundades Ladies' Associations for the Care and Protection of Young Girls i ett försök att skydda framför allt unga kvinnor från att hamna i prostitutionen.

Gooderson säger att gänget eller de intima vänkretsarna utgjorde en mycket viktig del i socialisationsprocessen, inte minst när det gällde säkerhet och trygghet gentemot andra. I Birmingham fanns det många tonårsgäng som helt ägnade sig åt att tigga och stjäla. Vissa av gängen hade specialiserat sig på inbrott. Genom att bryta sig in i butiker och restauranger kunde de till exempel komma åt åtråvärda matvaror som de sedan sålde till människor som hade råd att köpa dem. Ett fult inslag i gängens verksamhet var att de utnyttjade betydligt yngre barn. På så sätt kom det att ske knivrån på skolor bland de riktigt unga.

När jag läser sådant är det inte utan att jag drar paralleller till skeendet idag, där just rånen blivit allt vanligare, både på gator och torg, och i skolor. Inte sällan är det olika invandrargäng som rånar tonåringar, när det sker här i Sverige blir de rånade föraktfullt kallade för ”svennar” och i min barndomsstad Malmö har det blivit en sport att göra just detta. Lustigt nog var det också så att gängen i 1870-talets Birmingham angrep människor som samlats till exempel vid eldsvådor och olyckor!