Hans-Magnus Enzensberger: Det mjuka monstret Bryssel, eller Europas omyndigförklaring (Karneval förlag, översättning av Madeleine Gustafsson).

Av en slump kom jag att läsa två EU-kritiska böcker samtidigt. Den ena var Dalrymples nya bok, The New Vichy Syndrome, som jag fann mindre bra än jag väntat mig. Det mesta jag tidigare läst av honom är intressant, ur en eller annan synvinkel, inte minst när det handlar om de sociala och kulturella tillstånden i Storbritannien. Den andra boken var Hans-Magnus Enzensbergers Det mjuka monstret Bryssel, eller Europas omyndigförklaring. Jag har inte läst några recensioner av boken och gör det inte heller innan jag skriver denna text. Skälet är enkelt: boken gör mig konfunderad, eftersom den inte alls lever upp till de förväntningar jag hade på den. Enzensberger är en av mina favoritförfattare och det finns en handfull titlar av honom översatta till svenska, som håller mycket hög nivå, också inom essäistiken (som till exempel Inbördeskrig).

Nu är den nya boken mer en pamflett än en essä. Men jag har svårt att följa hans tankegångar också i det blygsammare avseendet. Visst, han berättar saker som de facto är upprörande, som har att göra med superstatsutvecklingen, den allt annat än transparenta och svällande byråkratin, om regelverk som för länge sedan passerat gränsen för det absurda, om löner som mer än något annat gör människor förbannade (och i den ilskan instämmer jag själv), men som han ändå ställer i jämförelse med vad höga politiker i stora europeiska städer tjänar och visar att de groteska summorna inom EU ofta är i nivå med de som betalas utanför unionen (han tar Wiens förvaltning som exempel och säger att den är ”lika dyr som Europeiska unionens”). Nå, allt detta är i detaljerna nytt, också för mig, och Enzensberger har grävt fram och sammanställt dem på ett åskådligt sätt.

Jag är mer tveksam till hans välkända ironier, och undrar om ämnet egentligen låter sig redovisas med den metoden. Ibland anar jag att han skulle haft mer att berätta, också i detaljerna, om han skippat ironierna. Det som är verkligt intressant och som jag unnar många läsare är istället de kapitel som berättar om ”den halvt glömda förhistorien” till EU och om det han kallar ”inträdet i en postdemokratisk tidsålder”. Här tror jag nämligen att han närmar sig kärnan utifrån vilken en seriös, kritisk diskussion kunde föras.

”Man får knappast intryck av att unionsmedborgarnas valtrötthet bekymrar de ansvariga. Oberört åser de hur underlaget för deras legitimitet krymper. Det ligger nära till hands att förmoda att det till och med passar i deras planer, eftersom passivitet hos medborgarna är ett paradisiskt tillstånd för varje maktmedveten myndighet. Inte heller de deltagande nationella regeringarna har särskilt mycket att invända.”

och:

”Man uppskattar att över 80 procent av alla lagar inte längre stiftas av de nationella parlamenten, utan av myndigheterna i Bryssel. Ingen vet så noga. Strängt taget är det inte, som i en klassisk rättsstat, frågan om lagar utan om direktiv, riktlinjer och föreskrifter. Det svarar helt och hållet mot den auktoritära stil som myndigheterna i Bryssel föredrar.”

Här finns grunden för en diskussion! Och det är just den här typen av resonemang jag hade velat se mer av i boken. Den är naturligtvis för tunn för det, endast 96 sidor, och efter att ha läst den tänker jag att det kanske framöver skrivs en EU-kritisk bok som är resonabel och enkel på samma sätt som Enzensbergers, men som går djupare i enskildheterna och som i överblickarna gör mekanismerna tydliga. När det är sagt vill jag ändå tillägga att jag utan tvekan skulle kunna sätta hans bok i händerna på yngre människor, som vill börja studera vårt största europeiska maktcentra. Den kan vara en god början.