Vénus Khoury-Ghata: Sju stenar till den otrogna hustrun

Vénus Khoury-Ghata är född i Libanon men lever i Paris. Sju stenar till den otrogna hustrun (Elisabeth Grate bokförlag, översättning av Maria Björkman), blir jag gripen och imponerad av. Måste man inte själv leva i en liten muslimsk by för att förstå vad en fatwa om stening till döds innebär?

Frågan om vem som ska dö präglar och driver fram hela berättelsen i Sju stenar till den otrogna hustrun. Det är ju inte alldeles självklart att den dömda kvinnan måste dö. Ingenting är självklart i denna ökenvärld.

Noor är mamma till tre barn när hon åter blir gravid. Det sägs att hon våldtagits av en västerlänning. Enligt imamen, som lutar sig mot sharia har hon varit "otrogen". En våldtagen kvinna är själv skuld till sin situation. Man samlar stenar till verkställigheten. Högen vittnar om vad som beslutats, och Noor bejakar sitt dödsstraff med nedärvd defaitism. Det ges inga möjligheter att komma undan fatwan.

Vénus Khoury-Ghata (foto från Elisabeth Grate Bokförlag).

In i hennes liv kommer den kvinnliga biståndsarbetaren som lovar att försöka hindra avrättningen. Men hon har inte bara att argumentera och övertyga de män som har Noors öde i sina händer, utan också att slåss mot urgamla seder som kanske utgör ett ännu större hinder för mänskliga handlingar. Fransyskan lyckas utverka en frist för Noor, hon ska inte stenas förrän barnet är fött. Och barnet får födas.

I det drama som följer är det inte berättelsens kronologiska handling som fängslar, utan ännu mer det poetiska, sagobetonade skimmer som texten har. Den är full av dofter, solsken, torka, plågor, nattliga ljud, och lidande. När den går mot sin upplösning tar den en sista vändning som överraskar och chockerar.

Khoury-Ghata skriver vackert, men språkets skönhet blir aldrig ett självändamål. Hon använder det som ett verktyg i gestaltandet av en värld som är alldeles påtagligt verklig och obehaglig att få blicka in i.