Pia Tafdrup. Foto av Isak Hoffmeyer 2010. |
Att skriva om den kräver på samma sätt tid och eftertanke. Jag behövde något helt annat. Inte välling eller vatten. Jag behövde det skrivna, friskt som livet självt. Det man finner i poesin.
Före resan hade jag läst Pia Tafdrups nya diktsamling Salamandersol. Men jag kunde inte skriva om den då. Förlaget hade satt recensionsdatum till 22 maj då jag befann mig på resa. Den 29 maj, på tisdag, fyller Tafdrup 60 år, och den nya diktsamlingen kommer ut med anledning av just den dagen.
Det är en märkligt välorganiserad bok som ger oss just 60 dikter, en för varje år i poetens liv. Tro bara inte att den börjar med joller och slutar med förnumstighet. Rakt tvärtom skriver den sig från den vuxna poetens medvetande ner i de tidigare åldrarna, söker dess symboler och kännetecken, utvecklar det som tidigare var trevande till att bli markörer för både tid och ålder.
Min far ved skrivebordet, jeg ved vinduet,/ hvorfra kølig luft trækker ind./ Sprød knitren skraber/ gennem stuens stilhed,/ når han vender en side i avisen.
Där ser jag en uppväxtmiljö, lika tydlig som bilden av den jag själv bär med mig: far sitter med sitt, jaget betraktar och begrundar det. Men ändå finns där en distans:
Bokens omslag, gjort av Idag Balslev-Olesen, med en målning av Hisao Domoto. |
Jeg er der/ og er der ikke. / Sådan er jeg mest til stede, frit-/ svævende, lysvågen
Är det något som gjort starkt intryck på mig i Pia Tafdrups poesi, så är det dialektiken mellan det egna och det främmande, mellan jaget och duet, mellan hemmet och världen. Hon har skildrat det mesta hon sett där bortom haven och murarna utan att för en sekund verka exotiserande eller kolonialiserande. I nya boken kan det vara så här:
Måtte huset fyldt af hviskende minder/altid findes, /de orangestribede katte som kuglelyn i græsset, hunden/ på jagt i hver en drøm/ - sådan tænker den ene del af hjernen,/ den anden har for længst/ sendt flyttebilen af sted/ til Rosenvængets Sideallé
Här kretsar avresa och ankomst kring den egna danska adressen. En resa i ord och verklighet. Och när den går längre noteras det så här:
Jeg lever i det ubeskyttede,/ har ikke nøgler til andre rum./ Mit bryst løfter och sænker sig, jeg indånder/ duften af en anden krop, omfavnes af den/ hjerte mod hjerte, / uden at gå til grunde/ under en himmel udvidet af farverne i et skrig.
Är man här oförmögen att se diktarens sätt att leva och äta världen, måste man söka konkretion någon annanstans. Varje år av livet jag själv levt har varit av den sorten, därför känner jag så väl igen mig i Tafdrups färgkarta. Och jag känner igen mig i just den dikten, som heter Nyt atlas, för att den börjar med dessa ord:
Jeg kender mit land, dets snefald og regnskyl,/ dets gråhvide himmel, lugten/ af en nylig vendt plovfure og træerne,/ når de oplyses af sol, / men øjet fanger også fjerne krige/ i dets sorte midte,/ øret lytter til frygtens accent, /ens på alle sprog
Ändå finns det i denna poesi, så präglad av världens tumult och lidande, en försonlighet och en tröst som gör den alldeles unik. I den sista dikten skriver Tafdrup om sju klänningar, som sys för ”synligheden”och dikten avslutas med orden:
Jeg syr på kjolen, som kan bæres/ trygt af den, der kender håbet,/ vævet ind er venners latter,/ stille glædestårer, lysten/ til at vågne op på trods/ af liv, som katastrofen tog/ - den reflekterer solens stråler
Salamandersol utgör tillsammans med Hvalerne i Paris, Tarkovskijs heste och Trækfuglens kompas en sammanhängande kvartett.
Wow, det här kände jag inte till, men det måste jag ju läsa!
SvaraRaderaJa du Björn, detta är verkligen en samling du måste läsa. Man kan inte göra den rättvisa så här.
SvaraRadera