Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir.

Att få myter att krackelera är inte lätt. Det är som om vi människor älskar myter. Kring andra människor - som vi gör till förebilder - bygger vi sådana myter. Få omges av så mycket fluffiga rykten och myter som paret Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir. Därför välkomnade jag den kritiska biografin En farlig förbindelse av Carole Seymour-Jones (Forum, översättning av Dorothee Sporrong). Det är en tjock dubbelbiografi som på traditionellt sätt skriver sig fram genom de två personernas liv. Men det är i och med den nazityska ockupationen av Frankrike, åren därefter och sedan den långa perioden av prosovjetiska aktiviteter som biografin blir riktigt intressant. Här granskas parets aktiviteter, offentliga uttalanden, verk och dokument som rör dem, både i form av skrivna handlingar och vittnesmål från vänner, fiender och kollegor (inte sällan förenade i en och samma person).

Sartre och Beauvoir distribuerar den maoistiska La Cause du peuple i Paris.

Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir ville gärna att eftervärlden skulle minnas dem som motståndsaktivister. Det är kanske den mest seglivade myten. Den bygger i princip på uttalanden från dem själva och saknar varje förankring i verkligheten. Tvärtom var det så att de båda på en rad olika sätt samarbetade med ockupationsmakten, godtog dess krav, förväntningar och politik, samt direkt utnyttjade judeförförföljelserna till egen fördel (så tog t.ex. Sartre en lärartjänst som han visste hade blivit ledig sedan en judisk lärare avskedats och deporterats). "Sartres delaktighet i motståndsrörelsen var enligt min uppfattning lika med noll", säger Olivier Todd.

Men minst lika viktig ter sig den långa period då Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir samarbetade med Sovjetunionen och tillbakavisade all kritik mot avrättningar och Gulagförvisningar. De tycktes i kommunistpartierna se ett slags självklart "motstånd" mot kapitalismen och kolonialismen. Det absurda var att de kunde rikta mycket hård kritik för ett enskilt övergrepp i USA eller Europa, samtidigt som de accepterade, ja till och med bejakade, ett system av övergrepp i Sovjet och dess lydstater.

Älskaren Nelson Algrens klassiska badrumsbild 
på Beauvoir, tagen i Chicago 1948.

Att läsa En farlig förbindelse är att få slöjorna slitna från ögonen. Jag ser dem klarare nu, Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir, och det är jag tacksam för. De är verkligen inga förebilder. De är, i bästa fall, två välmenande och hycklande västerlänningar, som också i privatlivet - Den fria sexualiteten, den tidens starkaste religion - sårade och kränkte varandra men utåt fortsatte att spela sitt spel. Hade de varit verksamma idag skulle de utan tvekan ha insorterats bland "de goda".