Gå på tunn is.

Varje gång jag gör det, vet jag att den kommer att brista. Varje gång jag gör det, vet jag att den kommer att bära.

Isen. Bristen. Behovet. Isen. Längtan. Uppgivenheten.

Idag blev det så. Rummet är bokat. Biljetten beställd. Där borta över vattnen väntar något jag både vill och värjer mot emot. Jag går ut på den tunna isen och vet - egentligen ingenting. Om den bär tar jag mig hela vägen dit. Då sitter jag snällt kvar i flygplanskroppen och inväntar landningen.

Först ska isarna brista och blomningen börja. Det jag kallar solljus kallar andra vår. Först ska den läka min hud. Sedan ska jag gå på vattnet.

Varje gång jag gör det ångrar jag det. Att det sker alltmer sällan blir allt jag ser i spegelbilden. En vägran och ett nödvärn.

Foto: A. Nydahl.