Fredrik Sjöberg: Varför håller man på? Och andra essäer.

Nästan två dygn i sängen med feber – det räckte. Inte kan man bara ligga där och höra hur livet bland de andra pågår. Så onsdag kväll steg jag upp, stekte lite bacon och började om. Febern började släppa, liksom magkrampen. Här kommer den första litteraturreflektionen. Fler står i kö och väntar för kommande dagar. Jag har sedan måndagskvällen hunnit läsa både Bertil Malmberg och Clarise Lispector. Men först Fredrik Sjöberg.

Att läsa Fredrik Sjöbergs essäer är att färdas i både inre och yttre landskap, i det förflutna och nuet. Hans nya bok, Varför håller man på? Och andra essäer (Bonniers) är inget undantag. Redan omslagets självbetraktande lille pojke som speglar sig i en bil i barndomens landskap skvallrar en del om vad hans försök och reflektioner handlar om. Jaget möter världen. Som alltid i litteraturen.

Sjöbergs sätt att bygga en text kan te sig förstrött och slumpmässigt. Ändå vet jag att det inte förhåller sig så. Att skriva essäer som ser förströdda ut är i själva verket en metod som kräver sin särskilda planering och överblick. Sjöbergs essäer är som finurligt genomtänkta berättelser där avslutningens lilla knorr naturligtvis inte kommer av en slump.

I den nya samlingen diskuterar han essäkonsten som sådan, och han utövar den i ett drygt dussin texter. Bilder från den egna barndomen utgör ett slags ram för boken, som också logiskt avslutas med en vacker avskedstext till den bortgångne fadern. I en lustig karaktäristik om essän säger han att dess författare ”bör sikta in sig på en bildad men ointresserad läsare”. Det må vara hänt. Fast inte tror jag att det är ointresse som driver dagens essäläsare. Ibland frågar jag mig rent av om vi inte är en krympande skara. Människor som intresserar sig för försök och prövning får dåligt med syre i ett politiskt och kulturell klimat där de tvärsäkra svaren och ideologiska födkrokarna tycks dominera. Essän kan möjligen fungera som tillflyktsort.

Det som kännetecknar essäisten Sjöberg är en ton och en attityd som präglar texterna oavsett ämne. Ibland är den något raljant, ibland humoristisk – men den grundas i ett allvar som också ger den dess djup. Om han nu ska skriva om Gunnar Ekelöf, så varför inte börja anekdotiskt om en husvagn han ska ha ägt. Just den essän avslutas finurligt med ett citat ur ett brev Ekelöf skrev till Nelly Sachs 1962. Med hans egna ord bekräftas där ryktet om husvagnen, stående i en glänta med den svenska sommarnatten utanför fönsterrutan.

I essän Vid Thomas de Quinceys grav finns det en berättelse som blir svår att glömma bort. Den handlar om Sjöbergs stipendieboende under elva månader i tyska Bamberg. Boendet var av så hög klass att ett nej tack hade tett sig absurt. En enda hake fanns det. Ett framträdande på ungdomsfängelset i Ebrach. I ett gammalt kloster byggt 1127 fanns dessa ungdomar, ett kollektiv av ”mördare, dråpare och andra synnerligen kriminella pojkar och yngre män upp till 24 års ålder”. Utgången av det framträdande är en underbar och sedelärande historia. De uteblivna reaktionerna från fångarna som upplöses i skratt ”råa, inåtvända” kunde berätta mycket om vad en litterär text kan göra med människor.

Det finns förstås så mycket man kan säga om den här fina boken. Men jag slutar här och konstaterar att essäsamlingar är något av det bästa jag kan tänka mig att läsa, oavsett om jag är sjuk eller frisk. Från Montaigne och framåt.

En sak till förresten: tro inte att det ni läst är en recension. Så pretentiös är jag inte längre. På sin höjd skriver jag ner lite tankar efter läsningen.

Den nytagna vattenbilden är Anders Johanssons.