Aris Fioretos: Halva solen (Norstedts).

Fadersporträtten är vanliga i litteraturen. Vi har sett några stycken också i den svenska skönlitteraturen de senaste åren. Bara en bråkdel är intressant.

När Aris Fioretos nu återkommer till sin egen far är det med en originell idé som grund, nämligen den att man kan skriva sig baklänges fram till alltings början, då fadern var ung och den skrivande sonen mycket långt ifrån att ens vara påtänkt. Hans förra bok där pappan spelade en central roll, Den siste greken, innehöll många gripande och minnesvärda scener. Halva solen är ändå en helt annan sorts bok. Stilen är fragmentarisk, tonen mindre intim och mer distanserad. Det markeras redan i det faktum att huvudpersonen kallas ”pappan” och inte ”pappa” – och den skrivande sonen hela vägen är ”sonen”. Jag-formen kanske hade legat närmare till hands för berättarrösten. Men det hade hindrat Fioretos från att både uppifrån och i efterhand teckna det dubbelporträtt han här gör, av sig själv och av pappan.

Tändstickorna i den ask där Einar Nerman porträtterat sin son – Solstickan – får fungera som tidsmätare för berättelsen. En minut, en sticka, varje dag för avsked och sorg. Halva solen, också en apelsin eller ett kugghjul.

Pappan är både kött och myt. Fioretos skriver sig tillbaka till ”tiden före världens början”. Det är också där, i det mytologiska, han finns som grek, som ideologiskt motiverad man. Han har befunnit sig utomlands under trettio år när han återvänder till Grekland. Är det ”hem” han reser? Sonen vill reda ut förhållandena, han skriver ”tablåer” – ”ett år, ett andetag, tillbaka till tiden innan du blev pappa”. ”Tablåerna” eller fragmenten kommer som de kommer, de blandas i både tid och rum och de ger exakta bilder av den förflutenhet som ska bli pappans början. Hans värld. På gamla dar faller pappan och skadar sig. Han tynar bort. Han lever på övertid. Olyckan markerar ett före och ett efter. Fåordigheten före blir stumheten efteråt. Ockupationsmakterna Parkinson och Demens hade tagit kontrollen över pappan.

Politiken nu. Pappan köper många tidningar. Han har börjat som vänstermänniska. Hans sympatier kan ändå bestämmas av andra faktorer. Han har inga åsikter. Han har hållningar. Den beskrivningen tilltalar mig mycket. I vår tid är åsiktsmaskinen den viktigaste av alla. Den som dagligen stiger ut på scenen för att deklarera en åsikt blir den mediala normen. Pappan i boken förvandlas mot slutet, han återfinner den hållning som fanns under utlandsåren: ”sakorienterad, befriad från propaganda och demagogi, mån om att eftersträva inte minsta utan största gemensamma nämnare. Han har fått nog av löften givna med fingrarna i kors och förgyllda fraser som aldrig åtföljs av handling.” Fioretos skildrar i dessa avsnitt en grekisk kultur som präglas av korruption, där det krävs små mutor för att man ska få något gjort. Det är starkt, och det framställs konkret också utifrån pappans erfarenheter.

Pappan kallas hem när militärdiktaturen faller. Det är 1970-tal och pappan ska leda en förvaltning. Från denna period finns flera drastiska, dråpliga, tablåer. Pappan vill skapa ett hem som de aldrig ska behöva lämna. Han närmar sig födelsebyn. De bygger sommarhus. Sakta blir det också vinterbonat.

Före flytten tillbaka till Grekland, långt senare, lever pappan, mamman och sonen i Skåne. Här ser vi de miljöer och platser som också formade pappan och mamman. Det var här de gifte sig. Och flytten bort från byn i nordöstra Skåne skulle framför allt bli en smärta för mamman. Här ser jag henne mer än flimra förbi. Mamman är den andra halvan i det äktenskap som måste skyddas genom tystnad. Uppbrotten sker från Malmö, Göteborg, Lund, Stockholm, Wien och Aten.

Boken slutar i en ny början, där mamman berättar för den blivande pappan: ”Jag tror, upprepar hon mycket stilla, att det är dags för dig att bli pappa.” Den pappa som sonen skriver fram står hela tiden vid en startpunkt. Han står där inför de nya stegen i livet. Han kastas fram och tillbaka mellan punkterna i ett helt liv. Gripen av denna berättelse begrundar jag mitt eget öde som son, och som pappa.

*

Här recensioner i DN, Svenskan, Expressen, Kristianstadsbladet och SDS.