Roel van der Veen: Makt och vanmakt i Afrika – en samtidshistoria (Dualis, översättning av Anders Östman).

Hur ser vår bild av Afrika ut? Jag skulle lätt kunna sammanfatta min egen: i norr inbördeskrig och maktkamp (betecknade som "den arabiska våren" också när NATO - i Libyen - eller lokala stormakter som Saudi-Arabien - i Bahrain - ingripit i skeendet) mellan sekulära och islamistiska krafter. I centrala delarna regimer som pendlar mellan despoti och ”demokrati” (där inte ens ”fria val” är något annat än eufemismer för olika grad av fusk, korruption och en fortsättning av sakernas tillstånd), och över hela kontinenten återkommande svältkatastrofer, i söder det väldiga landet som fick så många att tro på bättre tider men som sedan skulle visa sig vara blott en inverterad version av apartheidsystemet.

Denna bild är förmodligen mycket vanlig, med reservation för att mediabilden av Sydafrika fortfarande är en Mandela-idyll som blundar för den nya rasismen, den allt högre våldsbrottsligheten och svågerpolitiken där det alltid är bäst att tillhöra ANC för att få jobb, bostad och andra livets nödvändigheter. Även om den speglar fakta är den förstås också synnerligen bristfällig, kanske inte ens fördomsfull, men dock svepande och generaliserande. Men ändå ser man de konkreta exemplen framför sig. I Sudan förföljer och mördar den arabiska, muslimska milisen stödd av regeringstrupper, den svarta majoriteten. Darfur är ett namn som ringer som en larmklocka. Ett pågående folkmord som föga tycks bekymra omvärlden.

I Somalia och Etiopien fortsätter hungersnöd och väpnade konflikter att skörda nya offer. Flyktingströmmarna tilltar. I Sverige inbillar sig den politiska eliten att lösningen på eländet vid Afrikas Horn är att flyga hit så många som möjligt istället för att ta tag i det på plats, till exempel i samarbete med AU (den afrikanska unionen). Den kriminella, vinstdrivande flyktingindustrin lyckas av outgrundliga skäl få dessa människor till Sverige, samtidigt som andra folk, som drabbats i lika hög grad av vanstyre, svält och väpnad aggression, snällt får stanna kvar.

I Nigeria försöker de salafistiska Boko Haram-terroristerna med massmord bana sig väg till en shariastat.

Här stannar jag till och konstaterar att det också finns exempel på en annan utveckling. Men man ska inte för ett ögonblick inbilla sig att kolonialismens avveckling i Afrika med automatik innebar framsteg. Inte heller i de före detta portugisiska kolonierna, som länge plågades av krig vars bakgrund mer fanns att söka i kalla krigets fronter. Och det som var Afrikas kornbod, Zimbabwe, faller allt längre ner i Mugabes bisarra träsk.

Nå, allt detta säger jag för att tipsa om en ny bok, Roel van der Veens Makt och vanmakt i Afrika. Författaren är professor i historia vid Amsterdams universitet och arbetar i utrikesdepartementet som expert på Afrika.

Vad han skrivit är inget mindre än en översiktlig men ändå detaljskarp skildring av det svarta Afrika - således söder om Sahara - under de femtio år som gått sedan frigörelsen från kolonialmakterna. Han tar avstamp med kalla krigets epok, då Afrikas olika länder mer eller mindre inlemmades i supermakternas intressesfärer och man, som det då hette, förde krig genom ombud. Att nationerna på kort sikt därför genomgick ekonomiska kriser tedde sig självklart. Själv minns jag den groteska utvecklingen där man i portugisiska kolonier saknade havets rikedomar, fisk, därför att man upplåtit åt sovjetiska mastodont-trålare att ta det mesta hem till sin egen nation. Roel van der Veens bok skildrar sedan hur olika vägar ledde fram till enpartistater med grym maktutövning och hur hindren för demokratiska förändringar såg ut.

De olika afrikanska vägarna kunde sedan beskrivas som oändliga blodbad i inbördeskrigens och de etniska konflikternas spår. Folkmordet i Rwanda framstår här som något av det mest avskyvärda mänskligheten sett i modern tid. Roel van der Veen skriver också om AIDS-epidemin som en enskild faktor med katastrofala konsekvenser. Mot slutet av boken lyder kapitelrubriken En afrikansk renässans? Där är förstås frågetecknen av avgörande betydelse, och i något som liknar ett preliminärt svar kan vi läsa:

”Alla framsteg blir ömtåliga och osäkra. Länder med hygglig statsförvaltning och tillfredställande ekonomisk politik under mer än tio år, kommer dock att ha mer bestående framgångar, med en potential för ytterligare stabil utveckling. Regeringarna i dessa länder kommer att ha nya, ännu oprövade kombinationer av afrikanska och västerländska mönster (…) Av allra största vikt är emellertid att afrikaner, också politiska ledare, börjar visa en vilja att lösa de stora problem som Afrika står inför. Det är styrkan i den viljan, mer än något annat, som kommer att avgöra om det finns någon afrikansk pånyttfödelse – renässans.”

Här en understeckare i Svenskan om boken.