Idag, en hamn i en skånsk bukt. Stilla som om alltet vilade. Ingen vind. Fruset hav. Några få människor med kikare. Ett barn i snön. Inte en fågel att se. Där stod jag med en enkel måltid, ägg och sardiner, en kopp kaffe. Jag kom att tänka på Tranströmers Östersjöar från 1974. När jag återvänt hem slog jag upp boken och läste ur diktens sjätte avdelning:
Och nu: vattenvidden, utan dörrar, den öppna gränsensom växer sig allt bredare
ju längre man sträcker ut sig.
Det finns dagar då Östersjön är ett stilla oändligt tak.Dröm då naivt om någonting som
kommer krypande på taket
och försöker reda ut flagglinorna.
försöker få upptrasan -
flaggen som är så gnuggad av blåsten
och rökt av skorstenarna och
blekt av solen att den
kunde vara allas.
Men det är långt till Liepāja.
*
(Ur Tomas Tranströmer: Östersjöar, avsnitt VI. Att han i dikten använder ordet flaggen är inte ett korrekturfel, vilket man kan frestas tro). Bilder: Astrid Nydahl.
I min enkla värdering är "Östersjöar" höjdpunkten i Tranströmers diktkonst. Jag kan ännu minnas det starka intryck den gjorde på mig när den kom. Kanske är det till och med den svenska dikt som tagit mig mest av alla.
SvaraRaderaEinar, jag är helt överens med dig. Dessutom håller jag hans egen inläsning av den för att vara sällsynt vacker. Och med bra poesi är det ju så att den med jämna eller ojämna mellanrum gör sig påmind. Idag vid Östersjön blev det så.
SvaraRadera