Sándor Márai skriver i sin Dagbok 1984-1989 (i översättning av Ervin Rosenberg):”Trötthet, svaghet, stapplande gång. Det är som när batteriet är urladdat: ficklampan ger bara ett glimmande, ostadigt ljus.”
Nog känner man igen det, också den stapplande gången. Det får bli en lördag vid havet, när julgranen är söndersågad och utkastad, och pyntet är undanställt.
Där ute, under vinterns allt märkligare himmel, tar jag ett djupt andetag och funderar på vad jag sysslar med just nu, nämligen den nya boken, som sida för sida växer fram mellan matlagning, städning, familjesamtal, läsning och det helt vanliga vardagsgloendet. Kanske kommer det att gå, trots den stapplande gången med de artritsvullna benen.
Tack för den här veckan med inlägg som varit finstämda, skarpa och stillsamma, ibland allt på en gång. Jag hoppas att du får en riktigt fin lördag vid havet. Själv tänker jag sitta några timmar på favoritcaféet. Där har Pessoa aldrig suttit, men Carlos T (som skriver Rui Velosos texter men som framför allt är en genialisk poet i sig själv, och mycket Porto) har skrivit en dikt om det. Härmed inbjuder jag dig på en virtuell kopp bryggkaffe (vad man är känt för):
SvaraRaderahttp://www.cafeprogresso.net/imagensPromocionais/informacoes.html
Helst sitter jag där hon i röd jacka sitter.
Åh, tack Anna! Det var vackert, vilket café!!! Jag kommer, för kaffe är precis vad jag behöver nu. Stort tack!
SvaraRadera