Några anteckningar om J.M.G. Le Clézios författarskap.

Han fanns med bland förhandsspekulationerna, J.M.G. Le Clézio, innan han fick sitt Nobelpris 2008. Det hade han gjort länge. Inget kunde vara mer självklart än att belöna ett av de stora europeiska författarna, viktig inte bara för sitt språk, sin personlighet och beständighet (debuten skedde redan 1963 med Rapport om Adam) utan också för att hans ämnesval ofta griper direkt in i vår kontinents komplicerade och ofta smutsiga förflutna. I det avseendet finns det en klar linje mellan honom och föregångare som Marguerite Duras, Albert Camus och andra som intresserar sig för det egna landets plats i världen, dess historia och nutid.

J.M.G. Le Clézio föddes 1940 i Nice, hans far var född på Mauritius, och helt olika delar av världen kom att bli både faderns och hans egna bostadsorter: London, Nigeria, Mexico, och han kallades vid debuten "ett genialt brushuvud". Han studerade både i London och Oxford, och tog sin examen vid universitetet i Aix-en-Provence, två år efter debuten, då han bara var 23 år gammal.

Vill man förstå själva grunden för J.M.G. Le Clézios författarskap kan man med fördel läsa essäsamlingen Jordisk extas. Där sker ett slags självrannsakan. Han reducerar sig i denna text till ett ingenting, från vilken ödmjukheten kan födas. Man har sina föräldrar att tacka för allt. I detta finns också tanken på att det inte existerar någon reell ensamhet: "Vid min födelse utgjorde människorna mitt öde" säger han, och konkretiserar: "Hellre än att säga om en människa att hon är kultiverad skulle jag önska att man sa: det är en människa". Den slutsatsen finner man också i ett gammal talesätt på jiddisch, då man bland judarna talade om en annan människa med största respekt kallade man henne just "ein mensch". Har man människorna som sitt öde vet man vilka förutsättningar man har att nå fram med sitt författarskap. Språket är i det avseendet det enda giltiga problemet, "orden är sin egen fullbordan, inga verktyg".

J.M.G. Le Clézio är en oftast tillgänglig och lättläst författare. Han känner den episka prosans grunder och han kan som få skapa gestalter i sina berättelser, av den sort som stiger ut från papprets och tryckets begränsningar och lever i läsarens fantasi och inre bildvärld.

Men det innebär inte att han banaliserar. Rakt tvärtom skulle jag vilja säga, att man också i hans författarskap finner språkliga utmaningar såväl som moraliska. Motivvalen går ofta tillbaka på hans eget liv och bakgrund. I Skattsökaren får vi till exempel möta en pojke som mot slutet av 1890-talet lever med föräldrar och syster på Mauritius. Där är farfaderns liv förebild. I Färder i andra riken är det gåtfullhetens och fantasins rike som är avgörande, liksom det i Kriget sammansmälter en fiktiv och en verklig värld, kring avgörande frågor om människans livsväg.

Mer konkret är det i Vandrande stjärna där först nazismens fasa utgör fond för en flicka och hennes mor som gömmer sig i södra Frankrike för att inte hamna i tyskarnas fångenskap. När de efter kriget beger sig till Palestina, som snart ska bli den judiska staten Israel, kommer J.M.G. Le Clézio med självklarhet in på frågan om de två folkens sammantvinnade öde: här blir Esther symbolen för det judiska och Najma för det palestinska.

I den gripande lilla minnesboken Afrikanen säger han: "Jag var bara ett barn och likgiltig för imperiets makt. Men far tillämpade dess regler som om endast de hade skänkt hans liv en mening. Han trodde på disciplin för varje vardaglig handling."

Det kanske ter sig som en banalitet, men som världen nu är skapt tycks ibland hetsiga opinioner döma också barnen till imperiebyggarna och kolonisatörerna. För Albert Camus generation blev barndomens Algeriet i själva verket en mardröm, i stället för en frihet byggd på frigörelsen från Frankrike. På samma sätt tycks det i dag vara i andra, liknande situationer.

Le Clézio skapar i Afrikanen ett oförglömligt porträtt av fadern, som själv i all väsentlig mening var ett offer för denna kolonialism. När fadern mot slutet av sitt liv flyttar tillbaka till Frankrike ställs Le Clézio inför bitterheten och tystnaden. Det gör inte hans liv lättare och han tvingas själv söka svaren. På samma sätt är därför den mäktiga och storslagna Allt är vind ett minnesarbete.

Jag vet ingen modern europeisk roman som gripit mig så som den. Här tar Le Clézio sig an det koloniala såret konkret: hans egen berättelse om det exempellösa våldet blir här till oförglömliga scener av ett omänskligt beteende, raka motsatsen till den människa han efterlyste i Jordisk extas. I Algeriet gjorde Frankrike det som blir en personlig rannsakan hos Le Clézio, men också minnena från Mexiko och London sammanfogas i denna storslagna bok till existentiella dramer som sätter fingret på eviga frågor om tiden, varat och förgängelsen.

Till sist visar jag er några visdomsord från Jordisk extas. De hämtas ur essän Det oändliga mittemellan och säger något om den hållning som ligger till grund för Le Clézios författarskap, men som också kunde vara en maning till alla oss andra:

"Kulturen är inte ett slutmål. Kulturen är föda bland andra slag av föda, en formbar tillgång som existerar endast genom människans förmedling. Människan bör betjäna sig av den för att forma sig själv, inte för att glömma sig själv."

Bilder: A. Nydahl. Bilden på författaren från Svenska Akademien.