Tidigare idag fick vi veta att Stig Sæterbakken var död. 45 år gammal valde han att lämna denna jämmerdal. I Vertigomannens blogg får vi de vackraste orden och de sorgligaste av hans svenske vän och förläggare, C-M Edenborg. Läs orden och minns denne säregne författare.I min bok Inre frihet (2007) skrev jag:
"I Minnesbilder och ärenden behandlade Emilia Fogelklou "det universella umgänget" i kontrast till den individuella och "personliga kampen".
Hon tycks mena att människor i grupp alltid tycks ha en tendens att gadda sig samman i en gemenskap som bara blir gemen, därför att det sammanfogande kittet utgörs av ursinne, agg eller snobberi. "Vårt inre universum förbli därvid en hårdfrusen oupptäckt värld" säger hon, och tillägger att allt det som finns i den personliga kampen då överflyglas av en "obetvinglig vanmaktsvind".
Stig Sæterbakken tar tag i ämnet i tidskriften Res Publica, där han i en essä om Emmanuel Boves reportage från den franska förorten Bécon-les-Bruyères skriver:
"... en gripande antiberättelse om samhörighetens problem, om det omöjliga i att finna sig tillrätta i en gemenskap."
Bove hävdade för övrigt att han uppfunnit en ny litterär genre, som han kallade "utarmad ensamhet".
Sæterbakken säger, att det kanske inte finns fog för att säga att han uppfunnet den, men väl att "säga att han skrev den, och att han skrev den på ett sätt som ingen före honom hade gjort och som många efter honom skulle komma att göra, vare sig de hade klart för sig eller ej att det fanns en författare i Paris på 20- och 30-talen vid namn Emmanuel Bove som ägnade hela sitt liv åt att skriva och som i grund och botten bara skrev om detta enda..."
Jag vet inte alls vem denna människa var. Men jag blir j-vl-gt f-rb-nn-d när jag läser något sånt här.
SvaraRaderaDepression är en allvarlig sjukdom som många gånger - som i detta fall - leder till en för tidig död. Självmord är en av den vanligaste dödsorsaken i den västerländska världen. Anledningen till detta är att vi besegrat många andra sjukdomar men de sk mentala sjukdomarna är ett undersatt område.
Det råder fortfarande år 2012 en romantisering kring mentala sjukdomar. Samma person som gladeligen tar en alvedon mot huvudvärk eller låter gipsa benbrott osv osv har mage att säga till den depressive att han ska lösa detta på egen hand- inte ta "genvägar" genom medicin etc etc etc. Den depressive (eller manodepressive, eller schizofrena) anses vara många gånger vara mer "kreativ" som sjuk - och många gånger tror den drabbade det själv - och söker inte hjälp, eller söker hjälp försent.
SSRI, tricykliska whatever är inga lyckopiller och de ändrar inte personligheten. Men de räddar liv.
Och inte heller "kreativitetsteorin" håller. Tro mig, det finns forskning på området.