Vinterväntan.

Filmerna, böckerna, vilan. Allt står i vänteläge. Utanför mitt fönster rasar ännu stormen. Ingenting kan jag bistå de blottställda med. Själv på kanten till en avgrund är jag oförmögen att hjälpa.

Varje ny dag möter jag utan minsta entusiasm. Ibland föds ett leende, när en vän eller två finns i brevlådan med något uppmuntrande. Själv sänder jag liknande uppmuntran till andra som har svårt för den nya dagen. Är det allt? Ja, det är allt.

Den nya tidens modeord slits ner till enkla utstötningar av ljud. Orden göms bakom slagorden. Två helt olika och oförenliga språk: ett buret av det mänskliga, och ett annat av makten och tidsandan. Den som verkligen är utförsäkrad vet hur den makten används för att slutligen helt tysta och förgöra.