Med dikten och vinet på väg till döden.

Pekka Tarkka: Pentii Saarikoski, II, åren 1966-1983 (Översättning av Mårten Westö, Söderströms/Atlantis, 2004)

”Alldeles onödigt
när jag ändå
tänker dricka
hela flaskan
alldeles onödigt
smaka först”

Paavo Haavikko, I världen, 1974

Att läsa böcker av eller om Pentti Saarikoski är att gå i närkamp med sig själv. Man måste öppet, naket och självrannsakande närma sig skrivandets och levandets ”problematik” (eller ska jag kalla det ”aktivitet”?). Därför är det också en nattlig syssla. Måste så vara. I nattens tystnad och ensamhet – bara tidningsbudet kommer framåt småtimmarna och det smäller i brevlådelocket, annars är det helt tyst – kan jag koncentrera mig på det som är både människan och verket. Saarikoski inbjuder säkert till långtgående analyser av människan, på bekostnad av verket. Men så blir det inte hos Tarkka, hans biografi över Saarikoski är en genuin levnadsteckning av klassiskt anglosaxiskt ”Life and Letter” - slag. Där pekar livet in i litteraturen och därifrån igen mot livet. Alltså en närkamp, både en spegelbild och en insikt.

Under de senaste tio åren har jag levt i ett intensivt brevsamtal med en kvinnlig poet. Som svenskspråkig poet med finlandssvensk arbetarklassbakgrund har hon givit mig en större förståelse för hur den finlandssvenska litteraturen ser ut, vilka dess villkor varit efter andra världskriget och hur växelspelet mellan det finska och det finlandssvenska utvecklats, komplicerats och hur de till dels stått i motsättning till varandra. Jag har inte minst förstått hur klassmässiga faktorer spelat in.

Hur klass har varit en väsentlig faktor för det skrivna. Hur finsk arbetarklass stått i motsättning till finlandssvensk medel- eller överklass. Denna kunskap har i hög grad påverkat min läsning, inte minst min läsning av Helsingfors-borgerskapets litteratur som förblivit ljum och avvaktande. Det var också av den kvinnliga poeten jag för några år sedan fick en samlingsvolym dikter av Paavo Haavikko i Bo Carpelans tolkningar.
I läsningen av Saarikoski, vilket pågått åtminstone tio år längre än brevväxlingen, har jag ibland stött på Haavikkos namn. Mest som en legend, poet och förläggare, som sedan debuten 1951 vuxit och vuxit, för att i mitten av 1990-talet i en recension omtalas som ”kejsare i republiken”.

I Tarkkas bok finns Haavikko med längs färdvägen, som kollega och trätobroder till Saarikoski, som vinälskare och som nykterist. Men också och kanske framför allt som förläggare. Jag kikar på en sen dikt av honom och tänker att den kunde gälla för Saarikoski också: ”Vinet skriver bättre än jag sannerligen/ i flaskan bor en vild ande/ se/ där på hyllan står en rad böcker, stora namn/ som den har skapat” (ur Vin, skrift, 1976). Detta är också ett slags insikt jag fått av min brevvän. Men det är också en insikt som fördjupats av Tarkka: att alkoholismen och dikten här varit två sammanvävda komponenter. Just därför blir insikten en spegelbild: att läsa Saarikoski och Tarkka om honom är att försöka förstå, utifrån den spegelbild som framträder, hur det egna lovet präglats av ångest och flykt, bedövning, förnyad ångest, skrivandet som en ständigt pågående självläkning och ett pansar mot alla banalitetens angrepp. Drogen alkohol har funnits med i diktarens liv så länge att det ter sig omöjligt att blicka bakåt. Därmed har alkoholen också varit tragedi och inspiration i lika hög grad. Hämsko och drivkraft. Och där den inte slagit ihjäl diktaren har den gjort honom eller henne bättre, starkare.

Gång på gång under läsningen ser jag hur Saarikoski går ner sig mot döden. Han säger att livet inte ”får vara ett självändamål”. Han dör hellre ung och med känslan av att ha fullgjort ett gott dagsverke, än lever ett tomt och långt liv. Det kan se ut som ett förnuftigt resonemang men är samtidigt en försvarsmekanism. Läkarnas diagnoser var entydiga: om du fortsätter att dricka som nu kommer du inte att bli gammal. Istället för att slås ned av att halva levern bestod av skadade celler, gladde han sig åt att den andra halvan tycktes oskadd.

Och därmed är det sagt, att det är omöjligt att skriva om hans författarskap och översättargärning om man inte har med alkoholismen som bakgrund. Den både påverkade dikten och påverkades av den. Saarikoski var själv sent i livet mycket medveten om att vinet försämrade hans tankeverksamhet, gav upphov till idétorka och omfattande tecken på trötthet, leda och tomhet. Tarkka karaktäriserar hans alkoholism som ett ”programmatiskt supande”, vilken hade varit som värst under åren 1966-68 då en tredjedel av levern skadats.

Men allt det andra, det som inte är alkohol, är lika mångfacetterat och motsägelsefullt som den tid han levde i. Han var kommunist men insåg att det samhällssystem som härskade i Sovjetunionen och dess lydstater, framför allt utmärktes av förtryck och nöd. Han satte sitt hopp till Mao och den kinesiska revolutionen, och därmed var han lik de flesta vänstermänniskor i vårt eget land, med den väsentliga skillnaden att det finska kommunistpartiet var ännu mer sovjettroget än det svenska, och att det inte tolererade revisionistiska strömningar i sina led. En marxist-leninistisk rörelse som den svenska (SKP m.fl.) kunde han aldrig hitta i Finland. Hans kommunism utvecklades i allt högre grad till ett slags trohet mot grundläggande humanistiska och kristna ideal. Med tanke på hur begreppet kommunism alltmer utvecklades till att endast vara en beteckning på en totalitär idétradition – där hammaren och skäran blev emblem lika avskyvärda som hakkorset – är det tveksamt om han själv skulle ha insisterat på att kalla sig kommunist. Hans individualism skulle oavsett det aldrig har fungerat i en kollektivistisk rörelse, och hans ungdoms kommunistiska politikerdrömmar var säkert sedan länge skrotade.

Eller som Tarkka uttrycker det: ”Saarikoski visste att han skulle stämplas som individualist och dissident, men han ville inte ta emot några råd eller bestämmelser från partiets sida. Det båtade föga att tala om arbetarnas och författarnas gemensamma klassituation, en partistyrd litteratur kunde bara vara skräp”. Och när Saarikoski i en polemisk dikt, riktad till Rauno Setälä (en av partiets stalinister), rannsakade sig själv kunde han konstatera: ”Solen och ljuset har jag/skådat på fel sätt”. Därmed formulerade han en insikt om att partiet skulle kräva lydnad av honom. Saarikoski insåg också att ett parti med företrädare som Setälä vid makten skulle ha tvingat honom att fly landet. Det var ju ett faktum att författare som han själv fängslats eller avrättats i den kommuniststyrda staterna. Den partiavdelning som han tillhörde på Brändö i början av 1970-talet höll möten som enligt Tarkka ”påminde lite om församlingens husförhör”.

När Saarikoski fick en ny partibok 1973 förundrades han över det, eftersom han inte längre visste ”om jag är kommunist eller fågel”. Han lämnade partiet på det tysta sättet, genom att sluta betala medlemsavgiften. Om en gång Lenin och Stalin hade varit hans stora förebilder kom en annan gammal bekant att alltmer tränga sig på, nämligen människan Jesus. Saarikoskis bror var präst, men själv ansåg han sig inte behöva kyrkan, och kyrkan inte honom. Någon gudstro hade han aldrig haft. Men hos revolutionären och det alltmer miljöengagerade Saarikoski fanns Jesus med som förebild.

Samma år som Saarikoski skulle komma att dö, ”dök ungdomsårens följeslagare Jesus upp vid hans sida” skriver Tarkka. Saarikoski var en i grunden religiös människa ”som aldrig fann sin religion”.

När polska arbetare skjuts till döds i samband med införandet av krigslagarna och fackföreningsrörelsen Solidaritet ska krossas skriver Saarikoski: ”Lenins arvtagare har våldtagit även språket till den grad att ingen hederlig människa längre törs kalla sig socialist, än mindre kommunist”. Redan då och ändå för sent menade han att Sovjetsystemet var dömt att gå under, eftersom landets ekonomi och politiska system skulle haverera. ”Det enda som återstod av socialismen var tomma dogmer” konstaterar Tarkka.

I takt med att alkoholen bröt ned Saarikoski fick han allt svårare att skriva poesi. Hans prosa och översättningar karaktäriseras rentav som en flykt från poesin. Första boken i den trilogi som skulle bli Thiarnia (Dansgolvet på berget 1977, Spela upp till dans 1982 och Den dunkles danser 1984) skrev han med lätthet, de två kommande med stora tvivel och med uppbådande av alla sina mentala krafter. Prosan kunde han däremot arbeta med utan att få de inspirerande ingivelser som poesin krävde. Och översättandet var ett nära nog fysiskt arbete, att jämföra med att hugga ved eller gräva upp trädgårdslandet (vilket var projekt som han oftast misslyckades med, hans lättja förbjöd honom att fullborda dem, yxan och spaden blev mest stående vid ett oavslutat arbete.

Mia Berner säger någonstans att han skrev om dessa saker i sina böcker just för att han inte klarade av dem i verkligheten). Prosaböckerna Vid Europas rand, Angeläget eller ej och Dagarna i Kerlin (som alla kom ut postumt i Sverige) övertygar som genreöverskridande prosa, här ryms allt från det lilla kvicka infallet till reseskildringens och jag-berättelsens mer essäistiska former (”…vill stjälpa ut hela sitt jag på papperet”, skrev Karl-Erik Lagerlöf, och om Vid Europas rand skrev Saarikoski själv: ”Jag avbildar inte det som händer omkring mig, utan det som händer i min hjärna”). I centrum för dem står ett jag, det är med hans ögon och ord läsaren lär känna världen. Vardagsmänniskan Saarikoski blir där också synlig på ett sätt som ingen utomstående kan uppnå, hans nakenhet och självrannsakan är mycket stark.

Översättningsarbetena kräver sitt eget kapitel och Tarkka redogör mycket ingående för dem. Han visar på aspekter hos dem som är mycket överraskande. Slarv och lättja tycks ha präglat framför allt den finska utgåvan av Odyssén. Han tycks ha tagit på sig uppgifter som var övermäktiga för honom. Han hade varken krafter eller kunskaper nog.

Därmed kunde han tillåta sig att vara lättsinnig och t.ex. stryka hela avsnitt ur Odyssén och säga att de enligt en källa, Victor Bérards franska utgåva, ändå räknas som ”ohomeriska”! Men enligt Tarkka förhöll det sig så att Saarikoski tidigt insåg sin ”bristfälliga beläsenhet” och att strykningarna kom sig av ”pur bekvämlighet och lättja”. Däremot menar Tarkka att den text som föreligger på finska, om man bortser från strykningarna, ”kulturellt och språkligt” är ett ”utmärkt arbete” och ”den språkliga klangfullheten i hans fritt rytmiserade prosaframställning är både njutbar och skickligt utförd”.

Alla översättningsuppdragen gjorde det också möjligt för honom att få ut förskott från förlaget. Hans skuld var ansenlig och när han vistades i Paris tillsammans med hustrun Mia Berner och beskedet om att John Lennon mördats nådde honom, gick de tillsammans runt i stadens skivbutiker och skrev av sångtexter, som snabbt översattes till finska och gavs ut som en minnesbok. Fansen lär ha blivit bestörta över att se Lennons subtila och lekande texter förvandlade till dålig finska, och sonen Juri klagade på boken och tyckte att pappa ”kunde ha skärpt sig”, men Pentti försvarade sig med att Lennon själv hade skrivit ”när han var hög”. Saarikoski hade själv inga höga tankar om Lennon, men med lite vin att dricka fick han jobbet gjort och pengar sändes till honom i Paris.

Hans översättningar sträckte sig både tids- och genremässigt över ett brett register: från Homeros till Joyce, från Herakleitos till Gunnar Ekelöf och Göran Sonnevi, från bibelberättelser till Werner Aspenström.

Idag är det mer regel än undantag att framgångsrika författare syns i offentligheten. Varje tv-soffa har besök av dem. Varje veckotidning skriver om deras privatliv. I Sverige finns det en handfull sådana ”personligheter” och vi kan se dem som reklampelare för klädbutiker och som experter på ditt och datt i tv. Ett förlagskontrakt tycks idag automatiskt medföra att författaren ska resa landet runt för att sälja inte bara boken utan också sin person. Saarikoski var tidigt ute med att etablera just detta slags mediala bild av sig själv. Hans upptåg och spektakel nådde betydligt fler människor än hans böcker. Han fanns i damtidningar, han filmades och fotograferades i alla tänkbara situationer.

När storhetsvansinnet under de värsta drinkarperioderna drabbade honom, föreställde han sig att han skulle bli Finlands näste president. Han kunde inte leva med att inte alltid få se sig själv på bild. Offentligheten bekräftade hans existens. Utan den kom tvivlen. Sin ryktbarhet uppnådde han inte minst med alla sina kvinnoaffärer, som pendlade mellan korta nattliga bekantskaper till regelrätta förälskelser och äktenskap. Han talade ibland om att han behövde en ny kvinna varje gång han skulle skriva en ny bok.

Kvinnan fungerade då som hans musa och för det ändamålet kunde inte en gammal bekant fungera. Ändå kunde han själv förundras över att så många attraherades av honom: ”Jag är ju en tråkig människa, tystlåten och dålig på att lyssna till andras bekymmer, och som älskare på sin höjd medelmåttig”. Han värjde sig mot tanken på att någon skulle ha beskrivit honom som förälskad. ”Mitt liv är fiktion, ren och skär fiktion!”. Så den kärleksförklaring han givit många kvinnor var mer en beståndsdel i en diktad värld, än en verklig kärlek: ”Jag har aldrig älskat någon” sa han.

Ur min bok Stormar och vilopunkter.