Islam, islam och islam

Jag parallelläser nu två böcker som delvis berör samma ämne: islam och islamism. Den ena boken är så intressant att jag kommer att recensera den separat här i bloggen inom kort. Den andra fyller mig med ambivalens som jag inte riktigt kan hantera.

Den första är Lars Hedegaards andra memoarband, Ræven går derude. Hedegaard, historiker och journalist, är ordförande för danska Trykkefrihedsselskabet, en av få organisationer som med självklarhet betraktar islamismen som ett av de största hoten mot demokratiska självklarheter som yttrande- och tryckfrihet.

Han berättar om sitt liv från 1980-talet fram till idag. Det som gör att jag finner Hedegaard särskilt intressant är hans bakgrund som revolutionär vänsteraktivist. Jag känner igen mig själv i mycket av det han berättar. Hans slutsatser kunde ha varit mina. Men den danska offentligheten har möjliggjort en helt annan öppen strid om värderingar och politisk frihet, än vad som varit möjligt i Sverige. Jag återkommer alltså till Hedegaard.

Den andra boken är Klas Grinells Islam och jag. Den har underrubriken Om förnuft, tolerans och vår gemensamma framtid. Grinell är oerhört omständlig i sitt berättande och måste gång på gång infoga ordet jag, där det kanske inte ens hade behövts. Trots att han säger sig ha ett ärende, nämligen att presentera den turkiske muslimske predikanten Fethullah Gülen, så trasslar han hela tiden in sig i cirkelresonemang som får varje kapitel att sluta i ett anti-klimax. Jag blir ju skeptisk redan av förordet som innehåller denna banalitet: “Jag tycker om islam.”

Han får gärna tycka om islam, problemet är att hans sätt att framställa saken ter sig inte bara banal, utan också bristfällig i ett grundläggande avseende. Det räcker inte att berätta hur fel islams kritiker har. Det räcker inte att säga att människor som Ayaan Hirsi Ali har fel. Man måste också konkret kunna visa varför och på vilket sätt. Det kan inte Grinell.

Kanske kommer jag ändå att recensera också hans bok. Men först kommer det att bli en dansk resa genom vänstern, våldsromantiken, de “revolutionära” bankrånarna i Blekingegade-banden och striden för yttrande- och tryckfriheten, så som epoken skildras av Lars Hedegaard. Man skulle kunna säga att det finns ett mycket bra argument för att läsa Hedegaards bok: han var med i landet där allt detta hände! Och han berättar om det, så som varken Politiken, Dagens Nyheter eller Verdens Gang hade kunnat göra: inifrån, öppet och rakt.

Och från andra sidan sjunger hon alltjämt för oss: