Béla Hamvas: Trees (till engelskan av Peter Sherwood, Editio M, Budapest).

Trädet är omskrivet i svensk lyrik och prosa. Per Helge har skrivit en hel bok om ett träd. Lennart Sjögren har skrivit en dikt om ett träd på Per Helges tomt. Björn Berglunds senaste bok heter Mamma i skogen, och Kerstin Ekmans väldiga inventering av svensk natur och kultur heter Herrarna i skogen. Anne-Marie Berglunds diktsamling Jag vill stå träd nu säger: ”Jag måste få vara träd nu. Jag går sönder om jag inte får stå träd”, och ”Skogen är förstås kvar. Det är vi som är förskingrade.”

I det landskap där jag själv lever, Skåne, går en tydlig gräns mellan dess södra och norra delar. I norr börjar Göingebygdens mytomspunna skogar. Frihetsskogarna. Partisanskogarna där man försökte stå det svenska riket emot. Skogarna som leder in över gränsen till Småland och där breder ut sig. Trädet har en självklar roll i mitt liv. Mytologiskt som ovan, eller alldeles konkret som de två väldiga björkar som reser sig utanför mitt arbetsrum. Utan dessa träd skulle den blå himlen bara ha varit en tom kuliss utan fäste för min fantasi. Björkarnas ljusspel mot den blå bakgrunden blir däremot en befolkad värld, en värld av elementens relation till varandra. Trädet blir både en ingång och en utsikt.

När jag läser Béla Hamvas vackra lilla essäsamling översatt till engelska, Trees, drabbas jag av den mycket ovanliga känsla jag kunde erfara hos John Berger; en insikt om att relationen till de enskilda träden i naturen kunde vara personifierad, som om detta träd med sina egenskaper också var besjälat, stod i direkt och personlig relation till betraktaren.

John Berger kunde säga, att ett träd tittade tillbaka på honom, när han betraktade det. Han gjorde det i den korta texten En gång i livet som finns i samlingen Och likt fotografier, min älskade, våra ansikten snabbt förbleknar: ett päronträd på en bergsknalle betraktar Berger och han kände sig verkligen iakttagen, och han skrev: ”Jag var mindre närvarande i landskapet än den del av det som betraktade mig”. Ändå är det just Bergers närvaro som slår mig. Sådan stillhet, sådan närvaro, utanför det urbana rummet är i högsta grad ovanligt i vår tid. Därför tar jag detta steg bakåt, till detta förvisso odaterade, men äldre manus som författats av ungraren Béla Hamvas. Han levde 1897 – 1968 och skrev ett antal märkvärdiga texter under sitt liv, trots att han sedan 1948 belagts med publiceringsförbud av den kommunistiska regimen. Hans utomlands mest kända bok är essän om vindrickandet, till engelska översatt med titeln The Philosophy of Wine, en bok i dionysisk anda, full av inspiration och provokation.

Trees är annorlunda. Den saknar helt vinbokens bönande ton, den förhåller sig saklig till sitt föremål.

”The great pathos of trees is their great ecstasy. This is the undulating swell of their brim-fullness, their subconscious pulsation, their suffering of the swell, their warm, black velvet snake embrace. They do what life, this fever, does with them; but more: this is no mere fever, it is not an increase in something that is already there; it is a decrease. Something cooler, more deliquescent, more quiet, more simple, less demanding, more satisfying and more enduring.”

Vad tar jag fasta på när jag läser dessa rader – som både rymmer hetta och kyla, patos och uthärdande? Det som omedelbart slår mig, är att Hamvas språk alltid rymmer en egen dialektik. Den poetiska skönheten ligger just i bejakandet av de ständiga motpolerna, motsägelserna, eftersom de kan sägas vara både objektivt påvisbara och subjektivt mänskliga. Hamvas säger å ena sidan att det finns extas hos träden, och å den andra att de är mindre krävande. Pendeln slår och språket omfattar både ett undermedvetet pulserande och accepterande av det livet själv gör med dem, träden. Glömmer jag bort att det är träden han talar om, går jag till den svarta ormens omfamnande. Är det Eden vi besöker? Finns det inget svar på den frågan nöjer jag mig med att alla träd, oavsett art eller plats, är en paradisisk avspegling av något bortglömt, något i ett fjärran förflutet vi måste återskapa – inte minst som minne och bild. Ty det är så Hamvas ser på trädet:

”It is in unceasing contact with its nutriment. Its growth is unceasing. It is nourished but the earth. The tree ingests the earth, reaching even more deeply into its soil. Yet the tree is no parasite.”

Trädet står där det står. Det kan inte så någon annanstans. Det växer där det planterades. I den meningen är trädet samtidigt människans motsats och hennes dåliga samvete. Den moderna människan gör allt för att bryta förbindelsen med jorden. Platsen är inte längre hennes fundament, det är uppbrottet, förflyttningen, resan. Hennes rastlösa vandring ställer henne i omedelbar motsättning till trädet, vars icke-parasiterande rotsystem är ett med jorden, erbjuder den:

”the chance to make a gift of itself. The binding tie is mutual: the roots drill deep into the soil for gain, while the earth draw the roots into itself, so that it may give.”

Hamvas förtydligar här bilden av trädet och människan samtidigt. Ty trots sin rotlöshet och sin rastlöshet är människan i högsta grad parasiterande. Hennes utnyttjande av jorden står i stark motsättning till trädets växelverkande på-platsen-tillvaro. I rotlösheten förbränner människan bokstavligt talat de fossila bränslena bakom sig, i tron att hon aldrig mer ska se det hon åstadkommit. Men som flodvågor och orkaner kastar sig det förflutna över henne. Trädet, det som på platsen levt i ett ömsesidigt band med jorden, sveps med i samma ögonblick människans rastlöshet uppenbaras. Eller som Anne-Marie Berglund skrev: ”Skogen är förstås kvar. Det är vi som är förskingrade.”

Ur min bok Alla de andra som också skrev (Tusculum, 2009), foto av A. Nydahl.