På fredag kommer W.G. Sebald (född 1944 i Bayern, avliden i en bilolycka i England 2001) tillbaka till den svenska bokhandeln. Det är efterlängtat, och ändå ger det mig anledning till några kritiska funderingar.I svenska utgåvor finns sedan tidigare följande böcker av honom:
Utvandrade. Fyra berättelser (W&W, översättning av Ulrika Wallenström, 2002)
Austerlitz (W&W, översättning av Ulrika Wallenström, 2003)
Saturnus ringar, en engelsk vallfart (Bonniers Panache, översättning av Ulrika Wallenström, 2007)
Svindel. Känslor (Bonniers Panache, översättning av Ulrika Wallenström, 2009)
Nu utkommer de fyra böckerna i en 1.084 sidor tjock tegelsten som också innehåller diktverket Efter naturen. En elementardikt och essän Luftkrig och litteratur. Zürich-föreläsningarna i översättning av Ulrika Wallenström.
Essän har sedan 2003 funnits i den engelska översättningsvolymen On the Natural History of Destruction, med titeln Air War and Literature. Zürich Lectures, i översättning av Anthea Bell (Random House).
Om man letar antikvariskt, får man hos Bokbörsen följande svar på Sebald: Din sökning gav ingen träff. Försök med ett bredare sökbegrepp. På Antikvariat.net kommer ungefär samma svar.
Det är alltså en välgärning att Bonniers tar initiativ till en ny utgåva av de fyra böckerna och med de två tillägg man gjort. Vad jag frågar mig är hur förläggaren tror att Sebalds läsare är funtade. Jag har vid ett antal tillfällen försökt läsa den nya tegelstenen i ryggläge (som jag läser allt annat). Det är inte bara svårt. Det är omöjligt. Varför satsade man inte istället på en kassett där de fyra böckerna kunde ha tryckts om enskilt, och där en femte volym samlat andra texter av honom. I On the Natural History of Destruction finns till exempel också lysande essäer om Jean Améry (Against the Irreversible) och Peter Weiss (The Remorse of the Heart). En sådan kassett hade fått ett långt liv.
Alltså: jag känner stor glädje över att Sebalds viktiga böcker åter finns att köpa, men samtidigt en irritation över att de tryckts i en så tjock, tung och svårhanterlig volym. Böcker ska inte (bara) stå i bokhyllor, de ska läsas på bussen, tåget, biblioteket, stranden, på ryggläge i soffan eller sängen.
På bilden ser du den nya tegelstenen stå upp till vänster, de liggande böckerna är mina tidigare exemplar av de enskilda titlarna.
Ack, då lär det bli styrketräning att läsa boken ...
SvaraRaderaNej, jag tycker inte om den här typen av böcker, som samlar olika volymer. Det kan fungera med dikter, att samla dyra diktsamlingar i en pocket, men när sidantalet går upp mot 1000 blir det bara jobbigt.
Och Knausgård meddelade att hans avslutande bok i Min kamp ska ha exakt det sidantal som förläggarna kunde trycka som bok: den typen av resonemang imponerar i alla fall inte på mig.
Nej, sådana här luntor är enbart jobbiga. Gör ingenting för läsbarhet eller läsupplevelse. Jag kan t o m tycka att en alltför tjock diktsamling blir för kompakt. Jag gillar när det är lite luftigt. Men som du antyder, Thomas, tänker förlagen sig nog också att den ska göra sig snyggt i hyllan. Inget fel i det, men då ska den gå att läsa också utan att man får en bula i huvudet.
SvaraRaderaDet finns ju en annan aspekt på detta utöver otympligheten, nämligen den att vi som redan har det tidigare utgivna inte ska behöva nyköpa allt det tidigare tillsamman med det nya. Det är nog trångt i hyllorna.
SvaraRadera