Vi lever i romarnas förfallstid.

Michel de Montaigne (1533-1592)

Eftersom ingenting är nytt under solen händer det att man går till det närliggande förflutna för att hitta människor som fått korn på en sanning eller två. Det gjorde jag igår, då jag citerade den ungerska författaren Sándor Márai, ur en kommande översättningsvolym dagböcker.

Och det som inte är nytt under solen, är inte heller nytt bland de kloka författarna. En annan, minst sagt klok och förebildlig sådan hette Michel de Montaigne (1533-1592). Hans verk i tre band, Essayer, utkom 1588, och den svenska översättningen gjord av Jan Stolpe, utgiven av Atlantis förlag, är alltjämt ett sådant som alltid finns till hands. Bredvid min säng har jag en hylla som kanske rymmer femtiotalet böcker. Där står de. Och nu fick den gode Ervin Rosenberg (översättare av bl.a. Sándor Márai och Imre Kertész) mig att gå in och ta fram tredje bandet, därför att Montaigne på sidan 236, i den essä som heter Om fåfängligheten, skriver:

“Men det borde finnas någon lagbestämmelse mot odugliga och onyttiga författare, precis som det finns det mot lösdrivare och latmaskar. Då skulle både jag och hundra andra bannlysas från folket. Jag skämtar inte. Skrivklådan tycks vara ett slags symptom på att tiden gått över styr. Vi har väl aldrig skrivit så mycket som vi gjort sedan vår inbördes splittring började? När skrev romarna lika mycket som under sin förfallstid?”

Essais, 1588.

Kom ihåg att det skrevs på 1500-talet. Jag försöker varje dag påminna mig om att vi lever i romarnas förfallstid - i repris, till jubelsång, stadsfestivaler, dokusåpor och konsumtion av tonvis av trycksaker på lastpallar - de som kallas böcker och därför liknar litteratur.